Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•293
^Fienden är öfver oss," utropade en, som I enlighet med
hans befallning öppnat fönstret.
Talrika stampningar och högljudda röster hördes strax derpå
rundt omkring huset. Några stego upp för att göra motstånd,
andra för att komma undan; dörrar och fönster blefvo genast
inslagna och ryttarnes röda rockar syntes i rummet.
"Hugg ned de blodtörstiga rebellerna!— Kom ihåg
Kornett Grahame!" skreks det från alla sidor.
Ljusen kullkastades, men det fladdrande skenet ifrån
elden satte dem i stånd att fortsätta handgemänget. Flera
pistolskott aflossades; whiggen, som satt närmast Morton, träffades af
en kula i detsamma han höll på att stiga upp, hvarvid han stupade
emot fången, hvilken han drog med sig i fallet, och låg döende
utsträckt tvärt öfver honom. Denna tillfällighet räddade efter
all sannolikhet Morton från den fara, hvarföre han eljest torde
varit blottställd i ett sådant handgemäng, der eld-vapen
afskjö-tos och svärdshugg gåfvos i ungefär fem minuters tid.
"Är fången oskadd?" sade Claverhouse’s välkända
stämma; "se efter honom, och affarda den der hunden, som jemrar
sig der."
Båda befallningarna verkställdes. Den sårades jemmer
tystades med en svärdstöt, och Morton, som befriades från sin
börda, var snart upprest och i den trogne Cuddies armar,
hvilken snyftade af glädje, då han fann att det blod hvarmed hans
herre var betäckt, ej flutit i dennes egna ådror. En hviskning
i Mortons öra förklarade hemligheten af soldaternas högst
lägliga ankomst.
"Jag råka* på Claverhouse’s trupp, rae’n jag leta efter
några af vårt eget folk, för att hjelpa er ur whiggarnas
händer; och som jag inte såg mig någon ann’ råd, trodde jag
det vara bäst att ta* honom med mig; ty han lär nog vara
trött vid att ta* lifvet af folk i afton, och i morgon är en ny
dag, och Lörd Evandale ä* skyldig att bistå er, och
dragonerna säger att Monmouth ger pardon bara man begäre’t.
Var derföre vid godt mod, så ska1 ni nog få se att allting
går bra."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
