Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•296
jag i början af min militäriska bana, hyste lika mycken
motvilja för att se blod utgjutas som någon menniska kan känna; det
föreföll mig som det blifvit kramadt ur mitt eget hjerta; och
likväl, om ni vill sätta tro till en af dessa whig-karlar, skall
han säga er att jag hvar morgon fore frukosten dricker en varm
bägare deraf. Men rätt betänkt, Mr Morton, hvarföre skulle
vi bry oss om döden, hvarhelst den än må nedslå omkring oss?
Menniskor dö dagligen — ej ett timslag förklingar, utan att
det ljudat någons döds-signal, och hvarföre då tveka att
förkorta andras lifs-längd, eller göra oss någon öfverdrifven omsorg
att förlänga vår egen? Det är alltsammans ej annat än ett
lotteri — när midnatts-timman slog skulle ni dö — den har
slagit — ni är lefvande och oskadd, och lotten har i stället
träffat dem som ärnade mörda er. — Det är ej dödsminutens
smärta som är värd att tänka på, vid en händelse hvilken
nödvändigt en dag förr eller sednare måste inträffa, och som kan
träffa oss hvilket ögonblick som helst — det är det minne
krigaren lemnar efter sig, likt den breda ljusrand som följer den
nedgångna solen — detta är det enda som är värdt att bry
sig om, det som åtskiljer den tappres död ifrån vanbördingens.
När jag tänker på döden, Mr Morton, såsom något värdt att
tänka på, är det med den förhoppning att en dag falla på
något hårdt tillkämpad valplats och dö med segerropet i mitt öra
— Det vore värdt att dö för, och ännu mer, det vore värdt
att hafva lefvat för!"
I detsamma Claverhouse yttrat dessa tänkesätt, med
ögonen glänsande af den krigiska enthusiasm, som utgjorde ett så
framstående drag i hans karakter, stod en blodhöljd gestalt
framför honom, liksom om den uppstigit ur golfvet, och visade den
så ofta omnämnde vanvettingens gräsliga drag. Hans ansigte
var likblekt, der det ej var betäckt med blodstrimmor; ty dödens
hand hvilade uppå honom, och det snart för evigt flyktande
vanvettets skimmer glimmade ännu i de ögon han fästade på
Claverhouse, i det han med sin vanliga vilda häftighet utropade, —
"Vill du förtrösta på din båga och på ditt spjut, på din
stridshäst och på ditt banér? Och skall ej Gud hemsöka dig för
oskyldigt blod? — Vill du förhäfva dig öfver din vishet, öfver ditt
mod och öfver din makt? Och skall ej Herren dömma dig? Se
de Förstår, för hvilkas skull du sålt din själ åt förstöraren,
skola varda bortdrifna från sina rum och förjagade till andra
länder, och deras namn skola blifva till en förödelse, ett tecken,
ett begabberi och en förbannelse. Och du som druckit ur
raseriets bägare, och blifvit drucken och vansinnig deraf, ditt hjer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
