Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•846
lika säkra på att ingen färdats öster-ut, blef uppenbarelsen, på
hvars verklighet Edith och Halliday voro lika säkra, ännu
hemlighetsfullare i Lörd Evandales tanka, som slutligen blef böjd
att stanna vid den öfvertygelsen, att Ediths upphetsade och
förvirrade inbillningskraft uppkallat det hjernspöke hon påstod sig
hafva sett, samt att Halliday på något oförklarligt sätt blifvit
smittad af samma vidskepelse.
Den biväg, på hvilken Morton fortsatte sin färd, med all
den skyndsamhet, som hans starka häst kunde åstadkomma, förde
honom inom några få minuter till Clyde-strömmens strand, vid
ett allmänt begagnadt vattnings-ställe. Hästen, som var drifven
i galopp, tvekade ej ett ögonblick, utan kastade sig i strömmen
och kom snart ut på djupt vatten. Den sats djuret gjorde då
det förlorade fotfästet, jemte känslan af att det kalla vattnet
steg öfver hans svärdbälte, voro de första omständigheter, som
återkallade Morton från sina hittills hafda mekaniska rörelser,
till nödvändigheten af att vidtaga åtgärder till sin egen och det
ädla kreaturets räddning. En fullkomlig mästare i alla
kroppsöfningar, var han lika van vid att styra en häst i vattnet, som
att tumla om med honom på en äng. Han styrde djurets lopp
något nedåt strömmen, emot en lågländt udde, hvilken tycktes
låfva ett lätt uppstigande ur vattnet. De tvenne första försöken,
som hästen gjorde för att komma upp, misslyckades i anseende
till bottnens beskaffenhet, och det var nära att han dervid
störtat baklänges öfver sin ryttare. Sjelfbevarelse-driften förfelar
sällan att återkalla menniskosinnet till en viss grad af jemvigt, så
framt det ej blifvit alldeles rubbadt af förskräckelse, och Morton
hade den fara, hvari han var försatt, att tacka för det
fullkomliga återvinnandet af sin sjelf-beherrskning. Ett tredje
försök, som skedde på en sorgfälligare och med större
urskill-ning väld punkt, lyckades bättre än (le båda föregående, och
ställde häst och ryttare välbehållna på Clydes andra strand.
"Men hvart skall jag nu vända mig?" sade Morton i sitt
hjertas bitterhet; "eller rättare sagdt, hvad betyder det, till
hvilket af kompassens väderstreck en så olycklig varelse soin
jag beger mig? Jag önskar till Gud, om denna önskan kunde
ske utan synd, att detta mörka vatten slutit sig öfver mig, och
fördränkt min hågkomst af hvad som varit och af hvad som är."
Den känsla af otålighet, som förorsakats af hans
förvirrade sinnes-tillstånd, hade knappt skaffat sig luft i dessa
våldsamma uttryck, innan han slogs med blygsel öfver att hafva
gifvit vika för en dylik häftighet. Han erinrade sig huru
underbart det lif, hvilket han nu i bitterheten af sina felslagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
