Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•351
terligare skäl för att förblifva tyst. Brydd, och ej utan en viss
farhåga upprepade Mrs Wilson sin fråga.
"Hvad ä’ det ni vill, sir? Ni sa’ ju, att ni kände Mr
Harry Morton?"
"Om förlåtelse, min fru; det var om en Silas Morton
jag talte," svarade Henrik.
Gummans ansigte mulnade.
"Det var således hans far ni kände till — brodern till den
aflidne Milnwood, — ni kan inte minnas honom utomlands, skulle
jag tro — han kom hem innan ni var född. Jag trodde ni
medhade nyheter från den stackars Master Harry."
"Det var af min fader jag lärde känna Öfverste Morton,"
sade Henrik; "om sonen vet jag litet eller intet; ryktet säger,
att han omkommit under öfverfarten till Holland."
"Ja, det ä’ ty värr alltför sannolikt, och mången tår har
det kostat mina gamla ögon. Hans onkel, stackars herre, gaf
just upp andan med det på sin tunga. Han hade gett mig
bestämda föreskrifter angående brödet, och vinet, och brännvinet
vid hans begrafning, och hur’ ofta det skulle bjudas omkring i
sällskapet — ty vare sig död eller lefvande, var han alltid en
förståndig, tarflig och hushållsaktig man — och se’n så sa’ han,
’Ailie’ — för han kalla’ mig alltid för Ailie, emedan vi voro
gamla bekanta — ’Ailie,’ sa’ han, ’ta’ noga vara på allting, och
håll förmögenheten tillsammans, för Mortons af Milnwood namn
ä’ utgånget som den sista bortdöende tonen af en gammal sångf
hvarefter han föll i den ena dvalan efter den andra, och inte
talte ett ord mer, utom någonting, som vi inte riktigt kunde
höra, ’om att ett stöpljus var godt nog att dö vid.’ — Han
kunde aldrig tåla att se ett formljus, och till all olycka fanns
det ett sådant på bordet."
Medan Mrs Wilson sålunda omständligt beskref den gamla
girigbukens sista stunder, hade Morton fullt göra med att afleda
hundens enträgna nyfikenhet, som, sedan han hemtat sig från
sin första förvåning och återkallat fordna hågkomster, efter
mycket vädrande och nosande, börjat en rad af hoppningar och
krafsningar på fremlingen, hvilka hvarje ögonblick hotade att
förråda honom, så att Morton slutligen i höjden af sin
otålighet ej kunde afhålla sig från att i en häftig ton utropa, —
"Hut, Elphin! hut!"
"Ni känner vår hunds namn," sade gumman, gripen af en
häftig och plötslig öfverraskning — "ni känner vår hunds namn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
