Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•352
ocli det a inte något vanligt ett; oeli kreaturet känner er med,"
fortfor hon i en upprördare och gällare ton, — "Gud förbarme
sig öfver oss, ä’ det inte mitt eget barn!"
Med dessa ord kastade den gamla qvinnan sig om
Mortons hals, hängde sig fast vid honom och kysste honom, som
om han verkligen varit hennes egen son, i det glädjetårarna
strömmade utför hennes kinder. Det fanns ingen möjlighet att
undvika upptäckten, om han äfven haft hjerta att försöka
någon vidare förställning. Han besvarade omfamningen med den
tacksammaste värma, sägande, — "Jag lefver verkligen, kära
Ailie, för att tacka er för all er godhet, och glädja mig öfver
att det åtminstone finns en vän, som välkomnar mig hem till
min födelsebygd."
"Vänner!" utropade Ailie, "ni kommer att få många
vänner — ni kommer att få många vänner; för ni kommer att ha’
pengar, barn — ni kommer att ha’ pengar, och måtte Himlen
lära er att sköta dem rätt! Men, ack, min Gud!" fortfor hon,
i det hon sköt honom ifrån sig, med sin darrande hand och
skrumpna arm, samt betraktade hans ansigte, liksom för att på
ett lämpligare afstånd kunna läsa de härjningar, som sorgen
snarare än tiden verkställt i hans drag. — "Ack, min Gud!
ni har blifvit mycket förändrad, barn; ert ansigte har blifvit
blekt, edra ögon äro insjunkna, och edra vackra rödlätta
kinder ha’ blifvit mörka och solbrända. O. ve de krigen! många
ä’ de dägeliga ansigten de förstört. — Men när kom ni hit,
barn? — Och hvar har ni varit? — Och hvad har ni gjort?
— Och hvarför skref ni inte till oss? — Och hur’ kom ni att
låta er anses för död? — Och hvarför kom ni smygandes till
ert eget hus. alldeles som ni varit en fremmande menniska, för
att ge gamla Ailie en så’n skrämsel?" slöt hon, leende genom
tårarna.
Det gick om en stund innan Morton kunde blifva nog
herre öfver sin sinnesrörelse, för att lemna den goda gumman
de upplysningar vi i nästa kapitel skola meddela våra läsare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
