Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XLII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•368
rans namn Inte söker honom till hans skada. — Ni sa* att ni
vore en soldat."
"Ja, det sade jag; men af mig har han ingenting att
befara. Jag anförde en afdelning vid Bothwells-bron."
"Verkligen?" sade gumman. "Men sannerligen ligger det
inte någonting i er röst, som inger mig förtroende — Ni talar
raskt oeh öppet, och som en hederlig karl."
"Och hoppas att jag också är det," sade Morton.
"Ta7 inte illa upp, sir," fortfor Mrs Maclure; "men i dessa
grufliga tiderna ä1 den ena broderns hand lyftad emot den andra,
och han fruktar nästan lika mycket för den nya styrtisen, som
han gjorde för de gamla förföljarne."
"Verkligen?" sade Morton i en frågande ton; "det visste
jag inte. Men jag har nyss återkommit utrikes ifrån."
"Jag ska’ säga er det," sade den blinda qvinnan, sedan
hon först antagit en lyssnande ställning, som visade till hvilken
grad hennes uppfattnings-förmåga öfverflyttats från ögat till örat;
ty i stället att kasta en varsamt spanande blick omkring sig,
lutade hon ned ansigtet, och vände långsamt omkring hufvudet,
för att förvissa sig om att ej det minsta ljud förmärktes i
grannskapet, och fortfor derefter — "Jag ska’ säga er det. Ni vet,
huru han sträfvat för att återupprätta det brända, förkrossade,
och i detta halsstarriga folks hårda hjertan och sjelfviska anslag
begrafda Covenantet. Nå, när han for ut till Holland, så, så
långt ifrån att erfara de storas bistånd och tack, och de
frommas hugnerika umgängelse, hvilka båda han hade rätt att vänta
sig, ville Prinsen af Oranien inte veta af honom, och
presterna drogo sig tillbaka för honom. Detta var hårdt att
smälta för en man, som lidit och gjort så mycket — kanske
alltför mycket — men hvarföre skall jag sätta mig till domare
öfver honom? Han kom tillbaks till mig, och till den gamla
tillflykts-orten, som så ofta emottagit honom under hans betryck,
men isynnerhet före den stora segerdagen vid Drumclog, och
jag ska’ aldrig i mitt lif glömma, hur’ han var på väg hit
aftonen samma dag, då unga Milnwood blef papegoj-kapten, och
jag varnade honom att inte fara vidare."
"Hvad!" utropade Morton; "var det ni, som satt i er
röda kappa vid landsvägen, och sade honom att det fanns ett
lejon på hans stig?"
"I himlens namn! hvem ä’ ni?" sade gumman, i det hon
häpen afbröt sin berättelse. "Men må ni vara hvem ni vill,"
fortfor hon, i det hon lugnt återtog densamma, "så kan ni in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
