Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XLIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•376
pa honom — ju mognare kornet är, desto färdigare är det för
lien. — Är du borta? — är du borta? jag har alltid kännt
dig för att vara en pultron — ha! ha! ha!"
Med dessa vilda utrop sänkte han spetsen af sitt svärd,
och förblef orörligt stående i samma ställning, liksom en
vansinnig hvars anfall gått öfver.
"Den farliga stunden ä’ förbi nu," sade den lilla flickan,
som följt efter honom; "den räcker sällan längre, än tills
solen hunnit öfver berget; ni kan gå in och tala vid honom nu.
Jag ska’ vänta er på andra sidan Fallet; ty han tål inte att
se två personer på en gån g."
Långsamt och försiktigt, samt hållande sig ständigt på sin
vakt, visade Morton sig för sin fordna medbefälhafvare.
"Hvad! Kommer du igen, fast din stund är ute?" var
hans första utrop, och i det han svängde sitt svärd i luften
antog hans ansigte ett uttryck, hvari en hemsk fasa tycktes
blandad med hatets raseri.
"Jag har kommit, Mr Balfour," sade Morton, med en
fast och stadig son, "att förnya en bekantskap, som varit
afbruten alltsedan striden vid Bothwells-bron."
Så snart Burley märkte att Morton personligen stod
framför honom — hvilken föreställning han med förundransvärd
snabbhet fattade — använde han genast detta herravälde öfver sin
upphetsade och svärmiska inbillning, som utgjorde det mest
utmärkande draget hos denna utomordentliga karakter. Han
sänkte genast spetsen på sitt svärd, och i det han helt lugnt stack det i
slidan, mumlade han någonting om den fuktiga kylan, som tvang
en gammal soldat att hålla på med dylika fäktöfningar, för att
hindra sitt blod från att stelna. Efter denna förklaring
fortfor han på det kalla, bestämda sätt, som utmärkte hans
vanliga samtals-ton.
"Du har dröjt länge, Henry Morton, och har ej kommit
till vin-bergningen förrän den tolfte timman slagit. Är du
ännu villig att fatta den högra hand som räckes dig i
broderlighet, och blifva ett med dem, som för sin vägledning ej se till
throner och dynastier, utan till Skriftens lära?"
"Det förundrar mig," sade Morton, i det han undvek att
gifva något bestämdt svar på denna fråga, "att ni kunde känna
igen mig efter så många års förlopp."
"Deras anletsdrag, som borde handla med mig, äro
in-grafda i mitt hjerta," svarade Burley, "och få, utom Silas
Mortons son, skulle vågat följa mig till detta mitt bergfäste. Ser
du denna vindbrygga af Naturens egen anordning?" tillade han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
