Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XLIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•386
sidig förlägenhet, hvilken Lady Margretha, som endast i
allmänhet visste att deras förening blifvit uppskjuten till följe af
hennes sondotters opasslighet, tillskref de trolåfvades blyghet,
hvarföre hon, för att låta dem vara obesvärade, började samtala
med Lady Emilie om likgiltiga ämnen. I detta ögonblick
snarare mumlade än hviskade Edith, med ett dödsblek! ansigte, till
Lörd Evandale, att hon önskade tala med honom. Han bjöd
henne sin arm och förde henne till ett litet förmak, dit man,
som vi förut nämnt, kom ifrån salen. Han satte henne i en
stol, och sedan han sjelf äfven tagit en, afvaktade han att hon
skulle börja samtalet.
"Jag är djupt bedröfvad, Mylord," voro de första ord
hon var i stånd att med svårighet framföra; "jag vet knappt
hvad jag vill säga, eller hur’ jag skall säga det."
"Om jag på något sätt föranleder er oro, Edith," sade
Lörd Evandale mildt, "skall ni snart blifva befriad derifrån."
"Ni är således besluten, Mylord, att kasta er in i detta
hopplösa företag, tillsammans med en hop ursinniga menniskor, och det i
trots af ert eget bättre förnuft — i trots af edra vänners
böner — i trots af det nästan oundvikliga förderf som gap^r
emot er?"
"Eörlåt mig, Miss Bellenden, äfven er oro för min skull
får ej qvarhålla mig då min heder kallar mig. Mina hästar stå
sadlade, mina tjenare äro färdiga, och signalen till resning skall
gifvas så snart jag uppnått Kilsythe — Om det är mitt öde
som kallar mig, skall jag ej sky att möta det. Det skall
alltid bli’ någonting," tillade han och fattade hennes hand, "att
dö förtjent af ert medlidande, eftersom jag ej kan vinna er
kärlek."
"Ack, Mylord, stanna qvar," sade Edith, i en ton som gick
till hans hjerta; "tiden torde kunna förklara den besynnerliga
omständighet som så upprört mig; mina uppskakade nerver
torde återvinna sitt lugn. Ack, störta er ej i död och förderf!
Blif qvar för att vara vårt stöd och vår hjelp, och hoppas
allting af tiden."
"Det är för sent, Edith, och jag skulle handla i högsta
grad oädelt, om jag sökte begagna mig af edra varma,
vänskapsfulla känslor för mig — jag vet att ni ej kan älska mig;
en nerv-retlighet som är så stark, att den kan frammana de
dödes eller frånvarandes gestalter, antyder ett förtycke, hvilket
är för mäktigt, för att gifva vika för vänskap och tacksamhet.
Men vore det äfven annorlunda, så är tärningen nu kastad."
I detsamma han yttrade detta, instörtade Cuddie i rum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
