Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 ASTRONOMIEN
som omsväfva Saturnus, sönderfaller i lifsperioder och
dödsperioder; måhända varelserna under första året
efter solens uppstigande öfver horisonten vakna upp
till lif öfverallt och börja en period af lefvande
verksamhet; måhända den organiska spänstigheten slappas
det femtonde året, hvarefter en dödsperiod inträder,
hvarunder hela naturen inslumrar, så snart den
lifgifvande solen sändt den sin sista stråle! Femton år af
lif och ljus! Femton år af död och mörker! Saturnus
skulle sålunda blifva den store herrskaren öfver
lifslängderna, den stränge utskiftaren af den dyrbara tiden,
som aldrig mera återkommer.
Månen har således ömsom fjorton dagars ljus och
fjorton dagars mörker. Man har trott, att det ständiga
solljuset under en så lång period skulle framkalla en
qväfvande värme, som öfversteg hettan under den
varmaste dag vid eqvatorn hos oss. Sir John Herschel
har uttalat denna åsigt i sina Outlines of Astronomy,
der han säger, att det på månen sannolikt råder en
temperatur som vida öfverstiger kokpunkten. Men
frånvaron af ett lufthölje omkring denna planet tyckes
omöjliggöra detta hopande af värme. Beröfvad ett
gashölje, skall detta klot ej förmå att vid sin yta fästa
eller qvarhålla det värme solen sänder det, emedan
detta värme obehindradt går bort genom en ständig
utstrålning. Af detta skäl har man börjat luta åt en
motsatt åsigt, så att man numera allmänt antager, att
månen är den kallaste af alla rymdens verldar, och
att hans temperatur ej blott står vid fryspunkten, utan
är i stånd att nedtvinga termometern till 40 ° under
nollpunkten. Man har gått så långt, att man påstått
det vår kalla Foibos utsänder köldstrålar, en kall värme:
det är Arago sjelf som begagnat denna paradox. De
af Tschirnhausen, La Hire och de Bouguer anställda
experimenter äro gynnsamma för den åsigten att månen
saknar värme; men senare har italienaren Melloni visat
obestridliga verkningar af denua värme, som genom
en ofantlig lins blifvit koncentrerad på en ytterst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
