Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af poesien omsvepas med en viss mystisk slöja,
hvarigenom hans värde tycktes höjas.
Nomaden, som från Kaspiska hafvet följde
stränderna af Ganges och Jaxartes till Hindostan, kunde,
då han var ur stånd att skydda sig mot de
atmosferiska inflytelserna, ej undgå att inom sig känna ett
visst beroendets band mellan honom och fenomenerna
som föregingo omkring honom och öfver hans hufvud.
Firmamentet, som under klara dagar öfver hans hufvud
utbredde sitt blåa hvalf, de okända ljus som under
natten prydde det, månen som spred sitt bleka ljus
öfver bergstopparna, Solen hvars kungliga glans
fördunklade alla andra ljus, vinden som från hafvet
medförde ohelsosamma dimmor, blixten som
genomkorsade stormhotande moln: alla dessa företeelser
antogo för hans själ en viss lifsform, som alltid hänfördes
till honom sjelf, den medvetande medelpunkten för de
observerade företeelserna; och småningom blef den
sålunda inom hans själ födda lifsformen för honom en
tänkande och objektiv verklighet, hvilken han kunde
frukta eller älska, allt efter sättet för dess uppträdande
mot menniskan.
Fruktan eller kärlek! sannerligen dessa folk i sin
barndom, som funno sitt beroende af fenomenerna,
kunde frigöra sig från denna idé, som hos dem
utvecklades af detta deras beroende. Men hvilka voro
föremål för deras fruktan, hvilka föremål för deras
vördnad? Man har karakteriserat Yeda-religionen
genom att kalla den: uppenbarelsen genom ljuset. De
kunde icke undgå att högt älska solen, den lysande
källan till verldens rikedom och glädje; de måste älska
och åkalla henne, som styrde deras dagar och år, som
genom sin närvaro gaf lif åt jorden, utgjutande öfver
henne lif och hopp och som, då hon om aftonen gick
till hvila, försänkte allt i ett dystert och tyst mörker.
Hvad de just borde frukta var denna natt, de onda
gerningarnas medbrottsling, och denna instinktartade
fasa för mörkret var ej utan inflytande på deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
