Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna skuggning, som framställer en menniskobild på
månskifvan. Den siste bland de grekiska moralisterne
känner sig i likhet med filosoferne och hopen bragt i
förlägenhet af denna bild, som ständigt blickar ned
till oss från den stjernbeströdda himmelen.
Apollonides förklarade detta utseende på ett egendomligt sätt.
Han sade att hvad vi betrakta som en menniskobild i
månen, är bilden af stora oceanen, reflekterad af denna
planet som af en spegel. Fullmånen skulle genom sin
ytas jemnhet och glans vara en den bästa spegel.
Till följd af vissa egendomliga förhållanden med
månens strålbrytning, framstod bilden af det yttre hafvet
(oceanen) på månens yta ej på den plats det har, utan
der bilden genom denna strålbrytning förflyttas.
Fläckarna på månen voro endast reflektioner från jorden.
Det förtjenar uppmärksammas, att A. v. Humboldt
i Persien mötte ganska bildade personer, som tänkte
detsamma. »Hvad man med teleskopets hjelp — sade
de — visar oss på månens yta, är ej annat än den
reflekterade bilden af vårt eget land.»
Plutarkos slösar mycken tid att med sällsamma
skäl vederlägga denna teori: I första rummet bilda ej
dessa fläckar ett sammanhängande helt; men man kan
icke antaga, att jorden har flera af näs och
kontinenter afskurna haf! För det andra, om månen
återspeglade jorden, kan det ej finnas något skäl, hvarföre
icke de andra stjernorna likaledes skulle återspegla
jordens bild. Under det filosofen framlägger dessa
onyttiga vederläggningar, framställer han en öfversigt
af de gamles åsigter om månen: stoikernes, hvilka
trodde, att denna stjerna var bildad af luft, som
blandade sig med en sakta eld; — Empedokles’, som
betraktade honom som en massa af frusen luft, liknande hagel,
och omgifven af eldssferen. Tid efter annan anträffar
man, liksom perlor förlorade i sanden, sunda idéer om
verldssystemet, hvilka han anför, utan att ana deras
värde. Sålunda talar han om, huru grekerna anklagade
Aristarkos, emedan han hade stört lugnet för Vesta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
