- Project Runeberg -  Från farfarsfars och farfars tid /
248

(1900) [MARC] Author: Elof Kristofer Tegnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östrabo. [Fragment.]

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allvarliga sida, och innan jag lämnar detta hem, vill
jag knäböjande ännu säga mitt farväl.

Dig, min alltid älskade oförgätlige make, hvars
ande nu sväfvar öfver mig — dig har jag med
trohet och ömhet tillhört. Men ack! Har jag därför
nog värdigt uppfyllt mina plikter i allt, vid sidan af
din storhet? Nej, jag känner, att min förmåga ej
svarat mot mina önskningar. — Långt mera tillfredsställelse
känner jag från de år, då jag sträfvade att
vara dig behjälplig för uppfyllandet af våra dagliga
behof. Aftonen kom då så lugn och mild oss till
mötes bland våra små jollrande barn, hvilkas språk
äfven var ditt ... Barnens kärlek var vår rikedom.
Men förstod jag själf rätt att alltid vinna den? Ack!
Häruti känner jag också min svaghet. Men älskat
mina barn har jag, innerligare kanske än tusen andra
mödrar — —.»

Den gamla var ensam, då hon nedskref dessa
rader. Ensam hade hon, heter det i samma anteck-
ning, hört auktionsklubbans slag, ensam sett det kära
boet skingras och bäras bort till främlingar. Tjänares
och tjänarinnors tårar vittnade om deras saknad:
troget hade hon mot dem uppfyllt sitt matmoderliga
kall — därom vittnade hennes själfpröfning utan
tvekan. Anteckningen slutar: »Nu farväl, mitt
minnesrika Östrabo, farväl!»

Så gick hon till doms med sig själf, den vördnadsvärda
gamla. Hennes hela lif på Östrabo hade
— därom fanns icke mera än en mening bland
hennes samtida omgifning — i ovanlig grad varit ägnadt
åt ett samvetsgrant fyllande af plikter, som med
åren blifvit alltmera ansvarsfulla. I hennes hem
hade glädjen och sorgen växlat, och på samma gång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:39:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/farfars/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free