Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att bland de behandlade fallen dock funnits verkliga färgblinda
blifver sannolikt deraf, att två af barnen, ett helt år efter
sedan öfningen begynt, ännu icke hunnit lära sig det förelagda
pensum, hvilket synes till och med för verkligt färgblinda icke
böra medföra oofverstigliga svårigheter.
Utan att således hvarken på teoretiska eller praktiska
grunder vilja förneka möjligheten af färgblindhetens botlighet,
måste vi dock vidhålla såsom vår mening, att intet verkligt
bevis derför hittills är lemnadt.
Deremot vet literaturen att omtala åtskilligt, som gifver
stöd åt den motsatta åsigten, och vår egen erfarenhet
öfverens-stämmer i allo dermed. Det skulle leda till allt för stor och
onödig vidlyftighet att anföra alla de uttalanden för
färgblindhetens obotlighet, som literaturen angifver. Det må vara nog,
att alla okulister tyckas hafva varit fullt öfverens om dess
obotlighet ända till omkring år 1874 *). Vidare torde det icke
vara utan betydelse, att flere sådane personer, som sjelfva genom
egen iakttagelse kommit under fund med sin färgblindhet och
varit mycket intresserade deraf, tänkt och experimenterat
der-öfver och således mycket öfvat sig med färger, dock bevisligen
under en lång tidrymd haft sitt fel oförändradt och behållit
det till sin död. Så var förhållandet med Harbis, som sjelf
upptäckte sitt fel då han var omkring 4 år gammal, med mycket
intresse studerade detsamma och behöll det till sin död2). Milne
i Edinbourgh befans af Wilson 1854 vara färgblind på samma
sätt som då han 30 år förut undersöktes af Combe. Likaledes
professor N., som 30 år förut undersöktes af David Bbewsteb.
Men framför allt torde väl Daltons fall i detta afseende vara
upplysande. Ingen torde väl neka, att om öfning med färger
kan bota färgblindhet, så borde väl Dalton hafva blifvit botad,
och likväl måste man väl erkänna, att han vid britiska
sällskapets möte i Oxford 1832, då han jämförde skarlakansrödt med
färgen hos trädens löf, var lika färgblind, som då han 1792
1) A. Favre, Résnmé des memoirs snr le Daitonisme, s. 5.
2) Hudd art anf. st.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
