Den gången, då farmor med sexton år på nacken och sexton riksdaler sammansparda styvrar i knytet körde genom söder tull och vidare Sadelmakaregatan framåt mot torget, pekade kusken på en stor tomt i hörnet av Jordgatan.
Borckska bygget, sa han.
Ett stenhus i två våningar, takstolarna nyss resta.
Och kusken pekade än en gång med piskan och sa:
Borcken.
En liten ung herre i lång, svart rock, gul väst och gul cylinder. Han var nätt och lätt, kvick i rörelserna, livlig i åthävorna, riktigt gesvint. Kusken sa:
Stackare den, som är högfärdig.
Kusken lämnade mjölk åt allt vad Borck hette. Han stannade hos mamsellerna Borck, som höllo flickpension vid Torget. Han stannade hos hökare Borck och hos handlanden Borck. Han stannade hos kommerserådet Borck, som tog åtta kannor mjölk om dagen. Han stannade hos Mina och Bina Borck, som hade en tapisseri- och galanteribod. Han stannade hos direktör Borck, som försökt grunda en enskild bank men icke Iyckats. Han stannade hos grevinnan Borck, som bodde någonstans över gården i ett träruckel. Hon var änka efter mönsterskrivare Borck men grevinna av födseln. Slutligen stannade han hos Jonathan Borck, spannmålshandlaren, kommerserådets yngste son, densamme, som byggde hus vid Sadelmakaregatan. Här lämnade han åtta kannor, vilket tycktes märkligt, eftersom mannen var ungkarl, med hushållerska visserligen, piga och två drängar i maten. Av trettio medförda kannor mjölk lämnade han tjugufyra åt Borckarna. Flickan fick från första början en hög tanke om släkten.
I själva verket var det inte mycket bevänt med den. Den var talrik, ödsel och högfärdig. Kommerserådet hade haft en Iysande tid, och något hade väl stannat i händerna. De övriga redde sig, stort mer var det icke. Ingen av dem, icke ens kommerserådet, ägde gård. En förmögen man skaffar sig en gård. Finns det en gård, som bär namnet, så finns släkten. Eljest är den bara en hop lösa människor; fattiga eller rika, det vet man just inte.
Jonathan var den förste som byggde. Han slog på stort: ett tvåvånings stenhus på hög granitsockel med tjugu eldstäder och koppartak. Byggmästaren hette Grundholm. Han var från Lillhammar och Agnes, som också var från Lillhammar, tog städsel hos honom. Han kallade sig arkitekt, vilket var nytt. Men han var ju en boksynt man med två bokhyllor och ett skåp. På väggarna hade han planscher över alla de stilar, varav byggnadskonsten bestar: den egyptiska, den babyloniska, den indiska, den kinesiska, den grekiska, den romerska, den bysantinska, den romanska, den gotiska, den renässanska, den barockska, den rokokoska eller fransyska, den lovisäska eller gustavianska, den klassiska och slutligen den moderna, som är den högsta, ty den väljer bland alla de andra och tar vad den behöver. Allt detta visade han Agnes redan den första kvällen och vann hennes aktning. Vidare sade han:
Jag är ungkarl och det kan vara svårt att ha en ung piga. Men det är egentligen bara om kvällarna. Håll dig undan om du kan. Och kan du inte, så blir det väl någon råd ända. Men ett ska jag säga dig: Lås aldrig dörrn om dig, för då blir jag bara ettrig. Och slå inte från dig, för då blir jag fly förbannad.
Tösen skrattade och menade, att det nog skulle gå bra. Och hon skötte honom så, att hon aldrig sade nej till någon begäran, hur okristlig den än kunde vara. Utan han skulle få sin vilja, bara han väntade tills hon skurat köksgolvet eller uträttat något annat nödvändigt. Det fann Grundholm rimligt och väntade tåligt i sängen tills sömnen tog honom, vad snart skedde. Så småningom begrep han väl knepet men lät det bestå. Ty vad ska en gammal man med flickor, om han kan komma ifrån dem utan att bryta mot skick och ordning och hävd? Allt gick bra och Grundholm fick sina golv skurade oftare än någon annan i stan.
Värre var det med arbetsfolket, sex fullvuxna karlar och tre pojkar. Agnes hade dem i maten och de hängde efter henne om inte för annat så för godbitarnas skull. Till sist måste hon ta en fästman bland dem och valde den yngste och saktmodigaste. Han hette Axelsson och heter så än i dag, där han går som gårdskarl hos farmor. Han gav henne en liten guldring av äkta guld fast sliten till bristning. När Axelsson varit fästman i tre veckor, ville han ligga hos flickan. Icke på allvar och till olycka utan bara som sällskap och av pur kärlek. Flickan höll av honom, men hon hade ju sitt klara förstånd. Ogin ville hon icke vara utan skyllde på Vår Herre. Pojken fick krypa i bädden men själv satte hon sig i fönstret och höll andakt med både bibel och psalmbok. Och gudsordet gjorde sin verkan, sa att Axelsson skämdes och fann det långsamt och kusligt och oöverkomligt och fick ett ärende ut och försvann med kläder och allt. Så skötte hon den unge som den gamle och vann med sitt klara förstånd allas aktning utan att stöta någon för huvudet.
Men med bygget gick det långsamt sedan takstolarna rests. Borcken hade förbyggt sig. Takkopparn, som redan låg till reds på tomten, togs i mät. Det var tal om att huset, ännu ofärdigt, skulle gå under klubban. Det fick icke ske. Borckarna höllo Jonathan om ryggen. Var och en kom med sin borgen eller sin skärv alltifrån kommerserådet ned till skolmamsellerna, ja, ända ned till grevinnan, som visserligen var den högsta i rang men den ringaste i rikedom. Hur de nu samlade och skramlade, ordnades saken. Kopparn kom tillbaka, kopparn kom upp på takstolarna, kopparn glänste som guld. Kopparn var pricken över i. Där låg nu huset, fullbordat och intecknat, fulländat och högfärdigt. Borckarna gingo man ur huse för att taga sitt verk i betraktande. Det var ett vackert hus. Stilen var den klassiska, endast portalen avvek en smula: den var egyptisk eller kanske babylonisk. Men det var ett vackert hus, ett stenhus under koppartak. Och det var det hus, på vilket folk skulle peka, sägande: Där ligger Borckska gården. Borckarna gingo hem, var till sitt, förnöjda.
Vad var det för fel med huset? Folk undrade. Det var alltid något fel med Grundholms hus. Han byggde solitt och han byggde vackert, han kände ju stilarna. Men han var glömsk, en följd måhända av lärdomen. Han byggde Hilleborns nya corps de logis och det står där än i dag som en ögonfröjd, en renässansisk prydnad för sjön Krokens stränder. Likväl hade det ett fel fast visserligen endast av praktisk betydelse: när ställningarna tagits ned, visade det sig omöjligt att komma upp i andra våningen. Han hade glömt trappan. Saken var lätt hjälpt med en yttertrappa men det var i alla fall ett fel och det lades honom till last. För varje nytt hus han fullbordade, sa folk: Var är felet? Sökte och fann. En söndag, två söndagar, tre söndagar vandrade hela stan runt Borckska gården, sökte felet men fann icke. Det var ett fulländat hus, skönt och stolt, rikt och riktigt. Förnämligare män, som kunde göra anspråk därpå, begärde att få se huset invärtes. Grundholm förde dem ur rum i rum. De voro rymliga och luftiga, lagom Ijusa, väl belägna inbördes, bekvämt och trivsamt inredda, försedda med allt, som är praktiskt och angenämt. I förstugan mitt på väggen mittemot ingångsdörren fanns en tapetdörr. Grundholm sa: Det är en liten garderob; jag har glömt nyckeln.
Men det var inte någon liten garderob, det var felet! Det var ett rum, tjuguåtta fot långt, tolv fot brett. Och det var kolsvart! Det fanns ingen möjlighet att skaffa rummet dagsljus, ty på dess ena sida låg förmaket, på den andra salen, på den tredje köket, på den fjärde förstugan. Ho vet, vad Grundholm tänkt på? Vartill kunde detta rum, näst förmak och sal det största i huset, användas? Till garderob? Omöjligt. Det var hett som en bakugn. Vid dess ena vägg låg förmaksugnen, vid den andra salsugnen, vid den tredje spis och bakugn! Det var ett enda hett kolmörker, ett gehenna. Praktiskt sett var det en onyttighet, en golvyta om 28X12 förspilld. Moraliskt sett var det ett fel och en skamfläck. Men ett fel, som ingen såg, och en skamfläck, som ingen kände. Mer än Jonathan Borck och Grundholm.
Jonarhan Borck var en märklig man för sin stad och sin tid. Han hade varit i London och Paris, han hade suttit tre år på ett stort kontor i Bremen. Efter hemkomsten hade han öppnat en spannmålshandel. Man påstod, att han gjorde goda affärer. Han var mycket tystlåten. Bönderna voro vana vid att bli ihjälpratade. Man vet ju att stadsfolk pratar mycket och att munlädret deras är nött och glatt av slitning. De vet inte hälften av vad de säger och menar inte tredjedelen. De pratar för att en ann inte ska få en syl i vädret. Så går det till att lura bönder, det är känt sen urminnes. Borcken var annorless, han lät bönderna tala och sa själv det minsta. De kunde sitta timvis i hans mjuka skinnsoffa, grunna och tala just lagom. Borcken teg, men han var inte otrevlig ända. Han log, han nickade, han blinkade, han beskrev saker och ting med bara händerna, han hade ett helt teckenspråk. Och han hade fört med sig från främmande land allehanda underliga små ting, som han visade och ibland förärade. Till slut blev det sagt ett pris från det ena hållet och ett annat från det andra. Borcken sa sitt pris och teg. Bonn fick lätta sitt hjärta, han fick tala och andraga, påstå och förklara. Det är så mycket som hänger samman med spannmålspriserna. Forntid och framtid, mest forntid. Hur far gödde åkern för fyrtio år sen, hur han skötte sitt utsäde, vad han skördade. Borck hörde på, förstod och begrep. Der var inte tal om annat; han förstod och begrep, men han teg. Han hade sagt sitt pris, det var karlsord och inte munväder. Till sist kändes det skamset att stå där och orera. Allt hade sagts och Borck hade hört och förstått. Den som tiger har väl rätt, eftersom han inte ens gitter förklara och urskulda. Bäst att slå till.
Borck gjorde goda affärer. Men hans äregirighet låg inte åt det hållet. Han var inte penningsniken. Han var en apostel. I utlandet hade han umgåtts med gentlemän, fint folk, klokt folk, stillsamt folk. Han kunde icke längre fördraga att bli klappad på magen, dunkad i ryggen eller att få sin näsa på ett skämtsamt sätt inklämd mellan två grova knogar. Han var korrekt och ville vara korrekt. Så blev han en dålig sällskapsbroder. Han förstod icke skämt. När andra skrattade med lungor och lever, drog han på mun. För de grova var han för fin. De riktigt fina funno honom för grov, kanske av samma orsak: han förstod icke skämt. Det blev ledsamt, varhelst han uppenbarade sig. Han kände själv, att det blev ledsamt och det gjorde honom ännu mera korrekt. Han drog sig tillbaka, sårad och martyriserad av dessa råbarkade figurer. Han kallade dem figurer, det var hans enda skällsord och det gjorde honom gott. Själv var han en gentleman, klädde sig som en gentleman, åt som en gentleman, kammade sig som en gentleman, stod och gick, snusade och snöt sig, petade tänderna och klippte naglarna, allt som en gentleman.
Och som en gentleman ville han bo. Hans hus skulle vara välbyggt, välordnat, förnuftigt, korrekt. Han byggde och förbyggde sig. Det betydde ingenting, affärerna skulle han nog ordna. Men vad som betydde någonting, var det svarta hålet i huset, det oförnuftiga, meningslösa, oanvändbara rummet, 28X12, som inte var en garderob och ingenting annat heller. Ett stort, svart, fult masksting i en vacker frukt. Det plågade honom över hövan. Ingen bär sitt lidande så tungt som den korrekte, ingen har större förutsättningar att bli martyr. Borck rådgjorde med arkitekten, han hotade med process, han krävde, att någonting skulle göras, han ville icke bli till åtlöje för figurerna. En gentleman får icke vara löjlig. Om det kan undvikas.
Grundholm förstod honom icke. Vad fan var det för fel med huset? För det första var det inte något fel, för det andra var det inte hans fel, för det tredje syntes det inte. Grundholm var själv en apostel. Här hade sen urminnes tider byggts med tumstock och bondförstånd: Grundholm byggde efter byggnadskonstens regler, så som de av vetenskapen fastställts och beskrivits i ritningar och böcker. Och vad var tacken? Småaktiga anmärkningar, chikaner, hot om process! Grundholm var martyr, även han. Och två martyrer förstå icke varandra. Han blev grov, han gick till skåpet och drack och blev ännu grövre. Han uppträdde som en riktig figur, en urfigur. Och han sa:
Sätt ert kärl i skrubben, så får herrn det finaste skithus i stan.
Med en dylik människa kunde Borck icke tala, icke ens processa. Det fanns bara ett sätt att avhjälpa felet och avvärja löjet: att finna en användning för skrubben, en förnuftig, praktisk, korrekt användning. Ty bort kom den icke med mindre än att huset revs till grunden. Och där stod det, stenmurat och koppartäckt, med flaggstång på taket och alla fönster på vid gavel för att vädra ut fukten.
Agnes ville se på ståten. Hon fick nycklarna av Grundholm och Axelsson i följe. Det var söndag och söndagsväder och söndagskläder och de gingo arm i arm som fästefolk och guldringen glänste. När de stego uppför trappan och Axelsson började skramla med nycklarna för att välja den rätta, stannade folk på gatan och vände sig om och betraktade dem. Och Agnes sa:
Ska en tro, att de tror att det är vårat, som de glor!
De skrattade. Men dörren funno de öppen och i salen funno de Borcken själv. Då blev Axelsson blyg och smet. Agnes stod på tröskeln, tittade och neg. Borck vandrade av och an och talade för sig själv, stumt visserligen men med livliga åtbörder. När han varsnade Agnes, rynkade han pannan och trutade med läpparna. Men hon lät sig icke förskräckas utan nämnde ärende och namn, stånd och villkor, kort och snabbt som sig hövdes. Borck blidnade och log. Jag är patron Borck, sa han. Det måtte jag veta! sa Agnes. Han tänkte efter, vad han borde kalla henne och bestämde sig för "hon lilla mamsell". Mamsell för att vara artig, "hon lilla" för att antyda hennes verkliga stånd. Han bjöd henne att bese huset och följde henne själv ur rum i rum. Hade han varit en figur, skulle han ha knipit henne i kinden eller kittlat henne i sidan eller behandlat henne än grövre och plumpare. Lusten fanns där men han gav icke efter för lusten utan njöt mera av att behärska den. Han njöt också av hennes beundran. Hon var nyfiken som en skata och lika talför. När hon stigit in i förmaket och stod mellan de båda väggfasta speglarna, som gå från golv till tak, hade hon redan förbrukat alla lovord och tuggat om dem. Hon skrek till: Nej, nu sätter jag mig! och satte sig verkligen pladask på golvet. Det var en överdrift och den stötte honom. Men han eftersinnade, att hon endast var en piga, låtsades om ingenting, räckte henne till och med handen. Hon kände dock missnöjet, blev stillsam och sedig, lade händerna i kors och gick som en präst i en kyrka. Icke ens kökets under förmådde nu längre bringa henne ur jämvikten. Hon besåg allt, begrundade allt, beundrade allt men med måtta. Borck tänkte: Nu är den lilla figuren blyg. Men figuren var inte blyg, figuren hade bara ett klart förstånd och en snabb uppfattning.
Båda skulle ställas på prov och komma till korta. När ronden var slut och Borcken avskedat sin gäst i förstugan, vände han sig plötsligt om och ropade: Vänta! Han hade fattat ett beslut, han ville anställa ett prov, sända upp en försöksballong. Han öppnade tapetdörren.
Här är någonting jag har glömt, sa han. Här är någonting av särdeles intresse. Lilla mamselln ska titta på det här.
Han förde henne in i mörkret. Han sa:
Det här är någonting alldeles nytt. Jag tror inte, att det finns förut i vårt land. Kan lilla mamselln gissa?
Hon gissade på klädkammare men åtrade sig genast. Rummet kunde inte vädras och dessutom var ju klädkammare ingenting nytt. Hon kunde inte gissa. Han sköt henne ut i förstugan, låste dörren, stoppade på sig nyckeln. Och under det att han det gjorde, sa han:
Det är en skamvrå.
Han vände sig mot henne och såg, att hon inte förstått.
Lilla mamselln undrar, sa han. Men det är så, att när man ska bygga ett stort och bekvämt och väl inrättat hus som detta, så måste man tänka på allt. På allt, ja. Hon såg att jag har två präktiga barnkammare däruppe. Några barn har jag ju inte, men jag kan få. Och alltid blir det ju barn förr eller senare i ett stort hus som detta. Så man ska tänka på det, när man bygger. Förstår lilla mamselln?
Men hon förstod inte alls: det klara förståndet svek henne.
Hon upprepade:
Skamvrå? Är det en skamvrå?
Och han sa:
Alldeles det, ja. Det finns något som barn behöver lika väl som kläder och föda. Det är fostran. Et barn kan vara välartat och behöver likväl någon gång straff och varning. Vad gör man då? Aga är inte bra. Det användes inte längre i utlandet. Man kan slå för hårt, man kan skada barnet. Nej, det finns ett gammalt beprövat medel: man ställer barnet i skamvrå. Det får tänka sig för, inse sitt fel, skämmas, ångra, bättra sig. Det är ett gammalt och beprövat medel, men för så vitt jag vet, har man aldrig använt det med eftertanke och förnuft här i landet. Man har ställt barnet än här och än där, hur som helst och var som helst, än i ett Ijust rum, än i ett mörkt. Det är inte bra, det är oförnuftigt, det är slarvigt. En skamvrå måste vara någonting alldeles särskilt om den skall tjäna sitt syfte. Den här är inrättad efter en ny metod -
Hon upprepade:
Är det en skamvrå?
Ja, det är en skamvrå.
Och hon frågade:
Är den byggd för det?
Ja, svarade han och råkade olyckligtvis blinka på ett spasmodiskt och lustigt sätt. Den är enkom byggd för det ändamålet.
Då svek den snabba uppfattningen. Hon trodde, att Jonathan Borck skämtade. Det var en förklaring och den enda på hans kruserliga sätt mot en piga, på hans åtbörder och utläggningar, hans mamsellande och allt annat spektakel. Hon trodde, att Jonathan Borck var en lustig ture.
Och hon skrattade loss, skrattade uppåt och skrattade nedåt, skrattade mot höjden och skrattade mot jorden, skrattade i alla fyra väderstrecken och vred sig av skratt. Ty när en fin herre gör sig så mycket besvär med att raljera och roa en piga, får hon ta till så att det förslår. Hon skrattade, så att hon småler ännu, där hon ligger och fingrar än på örat, än på näsan, med nattlampan bredvid sig, Vår Herre på sängkanten och sjuttio års allvar i tankarna.
Då hände någonting förskräckligt och obegripligt. Noga besett och betraktat: det märkligaste som någonsin hänt och någonsin skulle hända henne. Den fina, korrekta lilla unga herrn försvann. Långa, svarta rocken fanns kvar, gula västen, de grå pantalongerna, hela härligheten men den hängde på ett träbeläte. Kroppen var stel och sträckt, sidovriden och höjd på yttersta tåspetsarna, som om den inte haft någon tyngd. Ansiktet var grått och gubbaktigt. Munnen hade gått i baklås, snedvriden som syndarens mun vid Yttersta Domen eller den Obotfärdige Rövarens på korset. Ögonen himlade. Han såg ut som en fåne.
Flickan skrek. Hon sprang mot dörren och ropade på Axelsson. Så smög hon tillbaka på tåspetsarna och rörde försiktigt vid honom. Kroppen kändes underligt hård. Plötsligt föll han emot henne, vilade i hennes famn med utsträckta armar. Kroppen mjuknade, huvudet slank åt sidan. Han slöt ögonen, svalde, rapade gång på gång och så hårt, att huvudet kastades fram och tillbaka. Så var det över lika hastigt som det kommit. Han rätade upp sig, suckade, gned sina kinder, smålog som förut.
Jaha, sa han, nu har lilla mamsell sett alltsammans.
Låtsades om ingenting. Och Agnes låtsades om ingenting, tackade, neg, gick. Men arm i arm med Axelsson började hon skälva och klappra tänder. Hon kom sig inte för att berätta och Arelsson gjorde inga frågor. Han var mulen. Han hade hört ropen och trodde, att Borcken tagit sig friheter. Vad skulle han göra åt den saken?
***
Ryktet om Borckens skamvrå spreds hastigt och vida. Agnes måtte väl ha skvallrat för Axelsson. Ryktet gick långt ut i bygden och gjorde skada. Staborna skrattade, men det var anmorless med bönderna. I sex år hade de gjort affärer med Borcken och det är betänkligt att göra affärer med en människa som bygger skamvrå åt sina barn. Allrahelst han inte har några. Är han galen i ett, så är han väl galen i allt. Bönderna började dra sig åt annat håll. Att han förbyggt sig var en sak, men den betydde mindre. Kommerserådet skulle väl stödja under och hjälpa honom över det värsta föret. Och det hade en för resten aldrig sett, att inte Borckarna betalade. Den ene för den andre, om det knep; betalt blev det. Men vem rår på galenskap och konster?
Fram på höstsidan var huset äntligen fuktfritt och Borcken flyttade in. De gamla möblerna förslogo litet i det stora huset med sina tjugu rum. Nytt ville han inte skaffa, ty det nya skulle vara prima och sådan var gunås inte ställningen. I stället blev det gammalt. Borckarna kommo släpande med sitt överlopps. Skolmamsellerna kommo dragande med en hel liten förmaksmöbel, som stått väl inslagen på vinden i modiga trettio år. Det var ett par glada och frimodiga små fruntimmer, skolmamsellerna, praktiska och förnuftiga. De gåvo flickorna en extra lovdag och tjuguåtta jäntor med slängpiskor i nackarna och fnitter och flin och krumbukter i var tum tågade med stolar och bord, soffor och hyllor, kanapéer och piedestaler, glaskronor och gyllene bordstudsare, kuddar och schabrak till Borckska gården. Borcken stod på trappan, nätt och korrekt, tog emot. Hökarens drängar släpade fram en jättelik taffel av palisanderträ. Köpmammens flakvagn forslade möbler i fyra vännor. Grevinnan kom titt och tätt med famnen full av vaser och urnor, speglar, lampor, lampetter. Alla kommo, stora och små med stort och smått. Jonathan stod på trappan, tog emot. Staden såg på.
Så blev det fest. Borgmästaren bjöds och rådmännen, prostens, doktorns, några köpmän, ett tjugutal herrar och damer samt alla Borckar. Borckarna inom stan till ett antal av aderton och sex Borckar utom stan. Alla hade pepparbruna ögon röda, runda kinder, strävt, brunt hår, alla voro livliga i ord och åthävor; kommerserådet och hans barn hade krumnäsor, de andra trubbnäsor, det var skillnaden. Och Jonathan var den tyste bland dem.
Vidare bjöds Grundholm och hans folk, sex ogifta arbetare och fem gifta. Agnes fick följa med som Grundholms piga och Axelssons fästmö. Huset förevisades fran källare till vind och allt gick bra. Ingen hade hjärta att ens titta åt tapetdörren.
Gästerna åto i stora salen, arbetarna i skänkrummet. Då prosten höll tal för Jonathan och borgmästaren för Grundholm kallades arbetarna in för att skåla och hurra. Alltsammans var mycket bra. Jonathan skålade med Agnes och sa: Lilla mamselln har varit här förr. Ingenting annat. Men när hon gick hem den kvällen var hon Borckens fästmö och inte längre Axelssons. Det hade sina särskilda orsaker.
Så här gick det till. Festen förlöpte lugnt och Iyckligt så länge man satt vid bordet. Kommerserådet somnade. Han var vacker att se på med sina rödlätta kinder, sina vita polisonger. Egentligen var han dum, trög och tung och dåsig. Men vad betydde det? Han hade sitt eget ekipage, han kunde fara hem, när han ville och somna när han behagade. Borckarna följde honom mangrant ut på gatan, arbetarna Iyfte honom upp i vagnen, hurrade. Borckarna dröjde en stund på gatan, upprymda och förnöjda, beskådade husets Iysande fönster och läto sig beskådas. Gingo så in, damerna till förmaket, herrarna till rökrummet. De bolmade, de sjönko ned i stolarna, de stånkade av välbehag. Och någon sa:
Det är ett präktigt hus. Kom ihåg, Jonathan, att om du skulle vilja sälja, ska du sälja till någon av oss. Gården får inte gå ur släkten. Kom ihåg, att vi ha hjälpt dig.
Jonathan slog ut med armarna, vinkade med händerna, nickade, blinkade och lovade med hela kroppen. De betraktade honom med röda och en smula tårade ögon. Och de tänkte: Besynnerligt! Här går han som en stor matador i eget hus. Han gör affärer, goda affärer. Han är finare än någon av oss. Till sist blir han kanske rika karln. Och ändå är det bara lilla Jonathan!
De sutto och pratade. Skamvrån kom på tal, ty man ska ju ha något att skratta åt. Alltså skrattade de och vände på saken och tuggade den och skrattade, så länge de orkade. Så småningom bröt prosten upp och borgmästaren och alla de främmande. Men Borckarna kunde icke lämna Jonathan. De betraktade honom där han som beskäftig värd rörde sig i rökmolnen, fin och korrekt. Han hade tolv par Borckska ögon omkring sig och alla voro de rödsprängda av rök och sprit och av någonting annat. Han hörde någon säga:
Besymmerligt att det har blivit en sån karl av dig, Jonathan. Jag minns dig mycket väl som pojke. Då var du en krake. Man behövde bara sätta näven under näsan på honom, så blev han som tokig. Komplett fånig.
En annan sa:
Det var sjukligt, men det växer bort.
Och en tredje:
Ja, det växer bort. Han är ju ackurat som en vanlig människa. Och hus har han och två barnkammare. En vacker dag går han och gifter sig.
Och de skrattade allesammans, friska, grova karlar med bullerbasar och skratt, som kom stenar att dansa. Välvilliga ända ned i hjärtroten, halvt förälskade i Jonathan. Alla hade de hjälpt honom efter förmåga och inte bara nu med huset De hade hjälpt honom så länge de kunde minnas tilllbaka: i skolan bland kamraterna, på gator och torg, i lek och allvar. De hade skyddat honom som en liten prins. För tusan, man fick ta varligt i Jonathan! Men nu var han då karl för sin hatt, husägare och matador. Han måtte väl tåla lite skoj. För tusan! För tusan! Var och en har sin svaga sida. Skrattar man inte åt den vad ska man då skratta åt?
Men skrattet lockade damerna. Skolmamsellerna kommo i dörren och grevinnan. Hon var ett fruntimmer som visste mycket och förstod allt. När hon nu hörde alla Borckarna ropa, att Jonathan borde gifta sig och det bums, blev hon alldeles förskräckt. Hon bad honom att för guds skull inte tänka på något så galet. Hon förklarade hela saken och sammanhanget för honom och dryftade spörsmålet utförligt men finkänsligt Jonathan förstår, sa hon. Med din hälsa. Vi är alla så glada, så glada. Att du är så kry. Men det vore döden för dig. Sådan som du är. Ja, du vet nog själv, du känner det på dig. Det vore orätt. Först och främst mot dig själv. Men kanske också en smula mot din hustru. Ser du, en kvina är en kvinna. Ja, det är hon. Det kan hon inte hjälpa. Du skulle nog bli en snäll äkta man. Visst skulle du det, kära Jonathan! Men du som är så rättrådig och korrekt. Det skulle bli svårt för dig, ja, det säger jag dig uppriktigt, Jonathan: du skulle få många svåra stunder.
Så småningom fick hon ju sagt allt, som var att säga och så var det över. Herrarna tittade på sina ur, gäspade och reste sig. De omfamnade Jonathan, dunkade honom i ryggen, klappade honom på magen. Figurer och urfigurer! Så gingo de, muttrande och huttrande, dröjde en stund på gatan för att betrakta den Borckska gården. Och då Jonathan öppnade herrumsfönstret för att vädra ut röken, ropade de med en mun:
Se, där är han! Tack, Jonathan! Godnatt, Jonathan! Sov gott, Jonathan! Lycka till, Jonathan!
Och han bredde ut armarna som om han velat omfamna hela den Borckska skocken, nickade, vinkade.
Han släckte alla Ijusen. Han tog en stol, ställde den mitt i salen och satte sig på stolen. Där satt han i mörkret och talade för sig själv, stum som en fisk men med livliga åtbörder och ett hemskt grimaserande. Det hade kanske varit svårt att tolka hans teckenspråk. För resten var det kolsvart i rummet. Men rätt vad det var, steg Agnes in med ett brinnande Ijus i handen. Schal över skuldrorna, schalett på huvuder, färdig att gå. Hon skulle bara tacka patron för välplägnaden. Kanske hoppades hon få en slant. Hon sa: Jösses, att patron sitter i mörkret!
Han sa ingenting, men han upphörde att fäkta och grimasera.
Och hon sa:
Jag har dröjt lite länge, jag, för jag skulle hjälpa flickorna med disken.
Ville han nu ge henne en slant som tack för hjälpen, så var det hans sak. Men Borcken hade annat i tankarna. Han reste sig, sköt fram stolen och bjöd henne sitta. Han tog Ijuset ur hennes hand och tände takkronan. Och medan han det gjorde sa han:
Det är en sak jag skulle vilja säga mamselln. Hon tör bli förvånad, men det kan inte hjälpas. Det här är ett stort hus som mamselln vet. Jag har hushållerska och piga. Det förslår inte. Nu frågar jag mamselln rakt på sak och utan vidare, om hon vill komma hit?
Hon tänkte sig om och det var gjort i en handvändning. Att flytta från Grundholm till Borck, jo jäsingen, det ville hon nog. Men hon ville inte visa sig angelägen. Utan sa:
Ja, det får väl bli Grundholms sak, om han släpper mig. Fast inte mig emot.
Och eftersom han stod där och teg och stenstirrade, fortsatte hon:
Nej, inte mig emot. För jag har hört, att man ska få dåligt rykte hos Grundholm. Men här bleve det ju annorless.
Varför det då? frågade han och fick plötsligt mål i mun. Vad menar mamselln med det? Varför skulle hon inte få dåligt rykte här?
Hon gapade.
Ååh, sa hon, det kan jag väl aldrig tro.
Han mumlade:
Tro hit och tro dit.
Och så tego de. Ända tills det började bli ängsligt. Då steg hon upp och neg. Nekat hade hon ju inte, och ville han sticka till henne städseln nu medsamma, så var det hans sak. Men Borcken hade annat i tankarna.
Mamselln, sa han, nu tror mamselln, att jag vill städsla henne som tjänarinna eller hushållsmamsell. Det vill jag icke. Men jag ska be henne att inte skratta som sist, ifall hon skulle finna det lustigt. Ty nu frågar jag henne rakt på sak och utan vidare, om hon skulle vilja gifta sig med mig? Mamsell kan tänka på saken och lämna mig svar i morgon. Antingen skriftligen då hon ju vet min adress eller ock om hon vill komma upp på mitt kontor mellan nio och tre. Bäst vore emellertid, om mamselln kunde besluta sig nu med detsamma.
Hon tänkte:
Ja, konstig ska han ju vara.
Men hon sa:
Det är bra sent nu. Patron kan behöva komma i säng.
Han svarade:
Jag behöver inte komma i säng mer än någon annan. Mamsell finner mitt handlingssätt underligt, men det angår henne inte. Hon känner inte mina räsonger. Mamsell har för den skull blott att besvara min fråga jakande eller nekande. Jag vet inte, om jag personligen är tilldragande, men för mamsell bör jag vara, vad man kallar ett gott gifte. Det är också någonting att taga i betraktande. Och nu kan det vara nog för i kväll. Skulle mamsell vilja räcka mig handen?
Han gick emot henne: hon gömde båda händerna på ryggen. Han tvärstannade, rynkade pannan och yttrade med fast stämma:
Jag bleve högeligen obligerad, om mamsell ville räcka mig handen.
Jo, visst ville hon det. Men först måste hon stryka av sig Axelssons guldring och låta den försvinna i kjortelsäcken. För den händelse att patron skulle fatta båda hennes händer.
Man ska ha tankarna med sig.
Emellertid nöjde han sig med den högra, funderade ett slag på att kyssa den, men fann det mindre korrekt i betraktande av ställningens ovisshet. Varför han lär bli.
Hon skrev inte och gick inte till kontoret mellan nio och tre, men
hon fick tjugutre karats ring med namn och datum
ingraverade. Förlovningen annonserades. Köpman Jonathan Borck - Agnes
Storm.
