Och Axelsson? Och Grundholm? Och släkten?
Axelsson hade mest att säga och sa minst. Han fick veta allt. Saken klarlades fullständigt. Agnes höll av Axelsson, men Borcken hade friat. Det kunde ingen hjälpa och det var det hela. Hon lade avgörandet i Axelssons händer, hon böjde sig inför honom som inför Gud Fader. Just de orden använde hon.
Axelsson blev mulen. Han tog sig en funderare. Han frågade, om det hade skett den där gången, då hon skrek. Hon svarade, att just då hade det skett. Det var en lögn, visserligen, men den gjorde saken enklare och mindre konstig. Nå, ser du det då! sa Axelsson och fann någon tröst i att ha gissat rätt. Eljest var det ju klent med trösten. Han undrade, om han borde bli ond. En örfil borde han kanske ge henne. Men det är inte så lätt att bli ond, nar man inte har Iynnet. Han mulnade och mulnade, kom inte längre. Avgörandet låg i hans hand. Det var en satans historia.
Axelsson gick till bygget och tog det i betraktande. Borckska gården låg inför honom i all dess härlighet. Och plötsligt fick han klarhet. Den kom som blixten, den slog honom som askan, den brände på sekunden sju lass sorgens ogräs, krångel och konstigheter. Fanns det någon liknelse mellan Axelsson och Borcken? Fanns det någon jämförelse? Karl som karl, kan vara. Men vad väger den tyngsta karl mot ett tvåvånings stenhus under koppartak? Axelsson fick klarhet och större gåva givs icke. Du vore väl galen, sa han till flickan. Det finns ingen liknelse, så det är ingen vånn.
Han övertalade henne: det tog en halvtimme. Sen övertalade han sig själv: det tog längre tid. Men det var en angenäm sysselsättning och den varade hela livet. Hur tusan skulle det ha gått, om han inte haft begrepp och förstånd? Avgörandet hade vilat i hans hand: hon hade böjt sig inför honom som inför Gud Fader.
Och då sa jag, sa Axelsson - och med åren tummade han på texten en smula - då sa jag: Mamselln vore väl galen!
Nej, Axelsson var inte svår att komma förbi. Han fordrade bara en sak: hon skulle behålla hans fästmansgåva, den nötta ringen. Den kunde inte göra henne något omak, så uselt liten och lätt. Och då hon kråmade sig med känslor och tyckte orätt att beröva honom guldet, rätade han på sig, och liknade trots allt en patron. Jag bleve högeligen obligerad! sa han. Inte precis de orden, men den meningen och den tonen. Hon behöll ringen, knöt den vid ett band och bar den mellan särk och tröja. Axelsson klarnade. Och så länge han lever, lever han i den tron att ringen hänger i ett blått band mellan särk och tröja. Det gör den nu visserligen icke.
Värre blev det med Grundholm. Han hade lagen på sin sida. Agnes hade tagit ny städsel för ett år från oktober räknat och detta hände i november. Han tänkte inte släppa henne. Hon hade bedragit honom med skurning och tvätt och andra krumbukter och var icke förty en slinka. Eftersom man inte gifter sig med en piga utan att ha känt henne.
Du har hållits med Borcken! skrek han. Du har hållits med Borcken! Bekänn, din ärkekatkes!
Hon bekände. Hon hade hållits med Borcken.
Nåja, ser du det då! sa Grlmdholm och lugnade sig en gnatta. Ty världen är vansklig, konstigare blir den för varje dag och det känns skönt att gissa rätt någon gång. Likväl var det en satans historia. Han hade städslat och lönat henne, klätt henne, fött henne tills hon blev rar och röd och rund, flickdängan. Vidare hade han estimerat henne och attackerat henne. Men nej! Hon hade hycklat och bedragit. Grundholm begärde en öppen förklaring. Vari låg Borckens förtjänst och Grundholms brist, oavsett åldern, som var något överårig?
Borcken hade lovat gifte från första stund.
Det dög, det kalmerade. För tusan, så dum hade ju inte Grundholm varit! Men Borcken var ett ärans fä och nu låg han, som han bäddat. Grundholm grinade och gonade sig och fnös. Men när Agnes skulle be sig fri ur tjänsten, stötte hon mot lagens makt och Grundholms onda vilja.
Nej, sa han, du är städslad och du ska gå året ut. Sen får Borcken ta, vad som finns. Om det finns något. För nu ska det inte skuras mer här i huset.
En sån otrolig figur var han, rödbrusig, plussig och flåsande, med väldiga vårtor här och var i ansiktet och på halsen.
Agnes grubblade. Hon kunde inte gå ett helt år som Grundholms piga och Borcks fästmö. Hon måste göra sig fri och göra det själv, utan Borckens hjälp. Ty saken var i sin första begynnelse och allt igenom ömtålig. Agnes beslöt att ta till lipen. Grundholm låg som en timmerstock över hennes väg: hon skulle såga honom med sitt brösts suckar och upplösa honom med sina ögons gråt. Hon satte i gång utan stora åthävor, började med sakta snyftningar vid middagstid, lipade försvarligt fram mot kvällen och storgrät med suck och stön och hjärtats högljudda förtvivlan hela natten. Men hon hade räknat alldeles fel. Urfiguren njöt. Han låg i sin säng och sin ondska och gonade sig. Hjärtats högljudda förtvivlan höll honom vaken och det hade han alls ingenting emot, ty han låg och kände sig som en väldig makt och en satans grym och rättfärdig och oböjlig herre. Och då och då tog han sig en snaps. Gråt du, tänkte han, Iegostadgan gråter du inte bort. Och han sträckte på sig och gonade sig i sin säng, som var gjord av ekvirke alldeles som legostadgan. Framåt morgonsidan började Grundholm snarka och Agnes torkade sina tårar.
Förstånd ville det till, klart och blankt förstånd. Och djärvhet! Hon fattade ett beslut, så enastående djärvt, att det förbluffar henne än i dag. Hon gjorde Grundholm sin kärleksförklaring.
Han stod vid ritbordet, grov och gruvlig, med papper högtals omkring sig, linjaler och passare, hundratals instrument och konstigheter. Och han var full av lärdom, stilar och beräkningar, i allo en stor man. Agnes var mindre än det minsta. Hon sa:
Se, arkitekten har aldrig estimerat mig. Utan en har varit som bara luften.
Det var ett slag rätt i planeten, oväntat och förbryllande. Va? flämtade han. Va tusan säger du? Har jag inte estimerat dig? Har jag inte varit efter dig som den lede? Va skyller du mig för?
Hon sa:
Det är väl inte det en väntar av arkitekten.
Så kan med några enkla ord, rätt sagda, en sak vridas helt om och få ett alldeles nytt utseende. Vem var han, Grundholm? En grov karl och stor flickjägare efter naturens bud och sin kropps krafter. Vad han ville, det kunde han och med våp och sjåp kom man ingen vart med honom. Men si! Han var ock en apostel. En man som offrat många och långa år, stora pengar och en himla möda för att inhämta höga lärdomar. Han hade byggt härliga hus, som stå och bestå under Vår Herres sol, hus efter konstens regler. Men folk hade sagt: Vem är denne Grundholm? Är han icke född i Vagnmakargränd? Har han inte växt upp bland oss och gått i fattigskolan? Är han förmer än andra byggnadsbasar? Så blev han grov bland de grova, till sina åthävor en byggnadsbas men i sitt hjärta en arkitekt.
Och här stod nu bondtösen och väntade något annat av honom, väntade att han skulle vara arkitekt ut i fingerspetsarna. Hon betraktade hans instrument och ritningar, hans bokskåp och hyllor, planscherna med byggnadskonstens skilda stilar och otaliga finesser. Och hon betraktade honom själv, i smyg visserligen och dock så, att han i de blyga, förundrade bondtösögonen såg bilden av en fulländad, förädlad Grundholm.
Han sa:
Gå ut till sitt. Gå ut med sig. Gå ut.
Hon gick och han fortsatte att rita. Han granskade sitt verk och sa: Tja! Vem fan i stan gör maken? Han lade ifrån sig instrumenten, röjde undan på bordet, tog fram stora portföljen, bredde ut alla ritningar från de första försöken ända fram till Borckens hus. Han sökte efter felen, de beryktade felen. Och de fanns där ju. Men hur finurliyt var inte det hela! Hur satans knipslugt hade han inte lurat den riktiga och rätta stilen på bångstyriga hus! Alldeles som när man snör en svällande käring i järnfjädrar och ger henne figur och utseende, ungdom och behag. Hur sinnrikt han arbetat! Vilka förbluffande idéer han haft! Ett bryggeri hade han gjort till ett grekiskt tempel. Ett stall till en indisk pagod. Ett fattighus till en Rhenborg. En sjukstuga till en gustaviansk paviljong. Allt var skönt, förädlat, adlat. Av själva fattigskolan hade han ryckt dess förnedrande grå hölje för att bakom en fasad av venetianskt tycke dölja en torftig verklighet. Han hade lyckats, en sån knävel till karl! Han blev glad, han blev lugn och trygg, han blev andäktig. Han kände sig själv och han sa: Tja! Vem fan i stan gör maken?
Vid middagsbordet tog han Agnes kring handloven och sa:
Menar Agnes, att hon skulle varit villigare, om jag lovat henne gifte från början.
Hon svarade:
Det är klart.
Hon Ijög. Hon befann sig i nöd, hon fullföljde en plan. Ändamålet var gott. Hon måste Ijuga.
Vid kvällsvarden tog han henne åter om handloven och sa:
Menar Agnes, att hon lika gärna kunde gifta sig med mig som med Borcken, den fånen?
Hon svarade:
Å, det kan en ju inte begära.
Det var ett tvetydigt svar, det ringde i öronen och det kittlade i hjärnan. Det tog sömnen. Han kände sig tvåkluven. Än tänkte han stiga in i kökskammaren och lova henne gifte utan vederlag. Än tycktes det honom bättre att ta vederlaget utan löfte. Han kunde inte fatta något beslut, men han pinade ut sig. Han var inte van att gräla med sig själv. Det ena kunde ju vara bra och det andra kunde också vara bra. Han kände sig ihålig som en tom tunna. Och så småningom blev han rasande, topp tunnor tusan skock billijoner rasande! Va fan! Flickslänga!
När hon kom in till honom med morgonkaffet, kallsvettades han av raseri. I ögonen flammade gröna små avgrundslågor. Men han behärskade sig fullständigt. Han var alltjämt den mannen, som höll andakt inför sitt livs verk. Inte den andre, inte den busen och basen, som folk ville ha honom till. Han var den överlägsne, stränge, rättfärdige husbonden.
Han sa:
Det är väl så, att Agnes har givit Borcken sitt oåterkalleliga jaord?
Hon suckade den rätta sucken och sjönk samman i den rätta hopplösheten. Men Grundholm satte sig upp, arkitekt, fin karl och sträng husbonde. Han sa:
Då packar hon sina tillhörigheter och går. Ta mig tusan om det passar sig, att hon går här och stryker sig mot mig. Den tiden är förbi. Begriper hon? Jag kan raljera med en flicka men jag vet, vad som passar sig. Det är den stora skillnaden. Begriper hon? Gå ut med sig, gå!
Det var Grundholm. Besegrad, kan man säga, av sin egen lärdom och en begåvning, som höjde honom över mängden och ålade honom stora förpliktelser. Besegrad och segrare.
***
Och så var det släkten.
Av släkten hade hon väntat sig det värsta och släkten blev värst. Men alls inte så som hon trott. Hon hade väntat högfärd och förakt, sura miner, rynkade näsor, förolämpningar. Hon var inte orimlig, hon begärde ej att bli godtagen som en vederlike. En vänlig nedlåtenhet eller förnäm likgiltighet skulle hon hålla till godo med. Hon var bara rädd, att de skulle säga henne elakheter mitt upp i synen. Hennes klara förstånd motvägdes i viss mån av ett ettrigt Iynne. Ack, hon kände inte Borckarna! Släkten tog emot henne med öppen famn. Det var horribelt hugnesamt att se ett nytt, alldeles främmande ansikte vid familjemiddagarna. I två generationer hade de gift sig inom släkten eller med släkt till släkten eller i varje fall med vederlikar. En och annan, mönsterskrivaren t.ex., hade gift sig över sitt stånd. Men någon piga hade aldrig förekommit. Det var nytt. Bondtösen gjorde furor. Damerna kysste henne, herrarna kramade henne och dunkade stackars Jonathan i ryggen. Kommerserådet sa:
Jag är glad, det får jag säga. Jag är uppriktigt nöjd och belåten. Gud ske pris, det är jag verkligen.
Han satte henne på sitt knä och plockade så smått på henne, mätte hennes midja med händerna, trutade med sin gamla mun och kysste henne. Damerna drogo sig oförmärkt avsides och rådplägade. Någonting borde man kanske göra för flickans edukation. Det beslöts att hon tilIs vidare skulle bo hos grevinnan, som var auktoritet i fråga om takt och fin ton.
Grevinnan bodde över gården i ett rum och kök. Köket var en salong, rummet ett museum. Sängplats fanns icke. Grevinnan låg skam till sägandes på bara golvet. På vindskontoret stod emellertid en säng och där fick Agnes ligga. Hon låg sämre än hos Grundholm och hon svalt rent ut sagt, men hon fick lära sig åtskilligt. Det behövdes. Hon var otroligt bondsk och tarvlig. Till sitt sextonde år hade hon levat ensam med fader Storm, sedan med Grundholm och hans karlar. Var skulle hon ha lärt fina seder? Hon förstod inte ens att skämmas för sina grova vanor. Hände det henne en naturlig malör, bad hon icke ens om ursäkt. Hon sa:
Nej, hör på åskan mitt i vintern!
Eller:
Där sprack kalsongerna!
Grevinnan stack kolskyffeln i elden och rökte med kamfer och parfym. Så grova fel påtalade hon icke: det bar henne emot och de skulle nog försvinna ändå. Smärre fel rättade hon med utsökt grannlagenhet. Hon sa: Skulle lilla vännen bli ledsen om jag gjorde henne uppmärksam pa en sak? Och så kom då saken med många ord före sig och många ord efter sig och en massa utläggningar. Flickan var läraktig, utan tvivel, men ibland skulle grevinnan ha önskat en snabbare uppfattning, Hon kunde t.ex. säga:
Så där får man aldrig göra, nej, aldrig i livet, lilla vännen!
Men då lilla vännen glodde, oveten som en spån, måste grevinnan sätta händerna kring mun och viska:
Man kallar det: rapa!
Och hon dolde sitt anlete, på det att flickebarnet måtte förstå! Hon var för resten en märklig person, grevinnan. Sin fattigdom bar hon som en utmärkelse. Den framhävde det eviga och det orubbliga i en god börds och en fin uppfostrans företräden. Ingenting kunde förnedra henne. Hon hade en sid blågrå rock av kinesiskt tyg med blommor och fåglar och fiskar i finaste brodyr. Iförd den var hon en gammal liten grevinna; iförd den struttade hon över gården med slaskhink i vardera handen, en syn för kvarterets madammer. Hon gjorde själv alla grovsysslor och lät icke Agnes göra dem. Ty, sade hon, jag kan tömma slasken utan att förnedra mig, men lilla vännen kan inte tömma slasken utan att förnedra sig.
Och så tömde hon slasken utan att förnedra sig.
***
Var söndag kom Borcken och hämtade de båda damerna till högmässan. Efter gudstjänsten gingo de utmed åstranden, där alla andra gingo. Borck förde grevinnan vid sin högra arm, fästmön vid den vänstra. Vänner och bekanta, alla överhetspersoner av rang presenterades. Bland dem fanns det lustigkurrar och även föraktliga personer, som ville sätta bondtösen på det hala och locka henne att begå någon fadäs. Det var som att gå på lina. Agnes såg stint pa Borcken. Om högra mungipan drogs upp och kinden skalv, var det fara på färde. Ibland tröttnade hon på alltsammans och lät grodorna hoppa ur mun, glatt och fritt. Av Borck fick hon varken klander eller beröm. Icke förty bemödade hon sig och efter tre månaders edukation var hon så gott som fulländad till sätt och sed. Mera fulländad kanske än det Borckska genomsnittet. Då tröttnade Borckarna. Förtjusningen dunstade bort, fjäsningen upphörde. Nu, när hon äntligen fått tournyr och polityr, sa de sinsemellan: Äsch den där pigan! Damerna sa henne mitt upp i ansiktet: Kära, söta barn, sjåpa sig inte för oss.
Det var konstiga kroppar och trots sitt klara förstånd förstod hon dem icke. Hon begrep inte, att hon inte var rolig längre. Allra minst förstod hon fästmannen. Hon blev ängslig, trodde att han uppsnappat något om Grundholm eller Axelsson, sant eller osant. Han såg inte ut att vara förälskad. Om söndagarna kysste han henne på munnen, ifall grevinnan var tillstädes. Var hon icke tillstädes, kysste han henne på pannan eller kinden. En enda gång hände det, att han bet henne i örat. Men det var inte något stort kärlekstecken för en bondtös, allra helst han genast bad om ursäkt. Ställningen var oviss och otrygg. Hon hade ingenting fast att hålla sig till. De hade inte trolovats inför präst, det hade inte Iyst för dem. Två gånger hade datum för bröllopet fastställts och två gånger uppskjutits. Hon fick för sig, att de ville lura henne. Det klara förståndet började arbeta och skärskåda saken från alla håll. Skulle hon rimligen kunna begära någon ersättning, ifall Borck bröt sitt löfte? Lagen kände hon icke, men i bibeln fann hon många höga ord om äktenskapet. Några kände hon redan från kyrkgången och lade nu andra till förrådet för att i händelse av bebov ej stå svarslös. Hon måtte väl se sig om och tänka sig för, eftersom hon stod ensam mot många.
Vid en söndagsmiddag hos kommerserådet kom bröllopet åter pa tal. Gubben satt där skär och vit som en nyfödd, sömnig och dum, storåt och smånickade, stirrade på Agnes och gäspade i servetten. Och han började blinka, vilket var ett tecken, att han önskade tala. Borckarna tystnade. Kommerserådet sa:
Gu ske pris! Om ni skulle gifta er på min födelsedag? Hur skulle det vara? Det kunde väl passa?
Jonathan svarade:
Jo visst, om kära pappa önskar.
De andra återknöto sina samtal, som om de ingenting hört. Men gubben vände sig till dem:
Hör ni, vad jag säger? På min födelsedag. Då är det sommar. Det kunde väl passa?
Tystnad, släkten hörde inte på det örat.
Men efter middagen, då damerna voro allena, togo de flickan emellan sig, satte henne i ringen och talade oförbehållsamt fast med många förbehåll, dunkelt och gudi klagat klart.
Jonathan var en idiot.
Nej, ingalunda idiot, Men han hade en svaghet, inte precis i förståndet. Bevars, han kunde vara lika klok som alla Borckar sammantagna. Någonting underligt var det i alla fall. Underlig som barn, klen. Det hade ju växt bort med åren, men fanns nog där ändå. Ibland fick han en sorts anfall. Det var inte fallandesot. Ånej då, ånej då! Så hemskt kunde det inte vara men var kanske någonting liknande. Om nu Agnes visste hur glada de voro, att någon ville ta hand om honom! Så klen! Och Agnes, en stor, stark tös, en riktig kärnflicka av bondestam! Om det nu på det hela taget var så bra för honom? Det var uppoffrande, men var det rätt? Riktigt rätt? Frånsett att det skulle skada Jonathan - var det rätt mot henne själv? Hur skulle de uttrycka sig? Om hon bleve besviken? Om hon ångrade sig?
Och de ansatte henne. De klungade sig omkring henne som bien klunga sig kring visen. De surrade och susade och utstrålade en Ijum, klibbig värme, som smetade av sig. Hon satt där tämligen hjälplös. Hon förstod nog vad de menade. Men hon trodde just inte, att de menade, vad de menade. Hon trodde rent ut sagt att det var djävulskap.
Ty vad ojade de sig för? Kunde hon icke själv se, att Borcken var en liten, klen karl, två styver värd mellan vänner från den kroppsliga sidan sedd. Så betraktad var han inte hälften mot Grundholm, inte tiondelen mot Axelsson. Men att fina mamseller, fröknar och fruar sågo det heliga äkta ståndet med så sörjiga ögon, det trodde hon lite på. Det var knep att lura bönder och skon klämde annorstädes. Borcken var klen, men giftet var gott. Där klämde skon. De ville lura henne på ett gott gifte. Det kliade i henne att få säga dem rent ut ett sanningens ord. Att äktenskapet var heligt och att hon tog Borcken för gårdens skull och inte för sängvärmens. Det hade varit att hyfsa till dem och lära dem goda seder. Men hon aktade sig.
Hon tog Ordet i sin mun, det höga Ordet, som allt nederslår om det rätt användes. Ordet bjuder och befaller och konstiga ord om konstiga saker blir rök och dimma. Hon började försiktigt och allmänneligt, utan udd och brodd, och se, det visade sig, att de icke kunde bemöta henne, helt enkelt därför att de inte kunde ett enda skriftställe utantill. Då blev hon djärvare, citerade med större frihet, tummade och lämpade efter behov. Och hon blev het av idel lärdom och idel ödmjukhet. Hon var ett ringa redskap och kanske värd att kastas bland soporna. Men om den Högste icke förkastat henne? Om den Högste sänt henne och ställt henne vid Jonathans sida under jordevandringen? Själv var hon ett spån, men om den Högste hade sin mening med spånet? Om han visste vad han gjorde? Tänk, om han visste!
Hon skred till anfall, hon slog dem, hon tuktade dem med Ordet. De föllo undan, de gåvo tappt, de sa: Ja, om Agnes ser saken på det sättet -
Jo, just så såg hon den, och eho som såg den annorlunda, hon kände varken lagen eller profeterna. Ty är äktenskapet icke lust utan det är en tung plikt att fylla, varav kommer välsignelse.
Ja, då så, suckade damerna, då är det ju bäst att ni gifter er.
Deras motstånd var krossat och i släktens damer var hela släkten besegrad. Vår Herre hade stått henne bi och hållit sin hand över henne och frälsat henne från den lotten att gå som piga i världen då annat bjöds. Gifte och gård, hus och hem, ställning och anseende. Öra vare Gud i höjden och pris på jorden! Amen.
Men när Borcken följt damerna hem, bad han grevinnan om tillstånd att få tala med Agnes i enrum. Och sedan han bjudit flickan en stol och satt sig mitt emot henne, och sedan han torkat ansiktet med näsduken och stött händerna mot knäna, sa han henne, att det inte kunde bli något bröllop.
Han skulle göra cession.
Det var segern! Gifte och gård, hus och hem, ställning och anseende. Han skulle göra cession.
Bröderna hade granskat hans räkenskaper, kusiner och onklar hade granskat hans räkenskaper, hela släkten. Ställningen var ohållbar. Han måste göra cession.
Och jag då? frågade Agnes.
Han bredde ut armarna, men inte för att omfamna. Han lade huvudet på sned och blundade. Var det ett svar?
Och jag då! skrek hon. Tre månaders edukation visade sig hopplöst förspilld. Bondtösen stack fram, knektatösen. Flickan som suttit bak stenen bak stugan och räknat sina sparpengar. Jäntan, som skickat länsman på far själv. Som inte lät lura sig, som ville att rätt ska vara rätt, helst rätten var hennes. Hon tog inte längre Ordet i sin mun, men orden tröto henne icke. Ord som hagelskurar, ord som stenar, ord som smält bly.
Han sa:
I min person förlorar kära Agnes just ingenting.
Det vet jag, bekände hon. Det har de nog tutat i mig. Vad du är för en ynkrygg!
Han satt på sin stol, liten och lätt, prydlig och nätt, färglös i ansiktet som en urblekt docka. Hon tystnade för att se. Hon makade sig bort till honom, förlägen och skamsen. Hon petade på honom som för att känna efter, om han var hel. Hon sa:
Du! Inte väl är du ledsen, du?
Han smålog och nickade. Hon började smeka honom, tunt och lätt och försiktigt, rädd för sina starka nypor och det ettriga Iynnet, som pyrde invärtes, färdigt att flamma upp. Men smekningarna gjorde hennes händer mjukare. Lynnet blev lent. Hon fann smekord.
Kära hjärtanes, sa hon. Stackare den, som är liten!
Han sa:
Det är mycket vänligt av Agnes att inte vara ond på mig. Agnes har stora orsaker till missnöje. Jag minns mycket väl, att jag vid det där tillfället framställde mig själv som ett gott gifte.
Han gjorde sin avbön, förklarade sitt bedrägeri, som ju inte var något bedrägeri utan blott ett gruvligt misstag. Hon hörde inte på. Hon var helt och hållet, till kropp och själ, upptagen av någonting annat. Hon smekte. Det låter litet men var stort för ögonblicket. Stort nog att hålla allt annat ur sinnet. Hon hade aldrig smekt förr, varken far eller mor, varken syster eller bror. Axelsson? Ånej då, det var inte att smeka, det var att hålla karln från kroppen.
Hon smekte. Det är en underlig sysselsättning. Två händer famla kring en kropp, glida över ansiktet, fångas i håret, fdäangslas. Vad är det? Ett tidsfördriv? En frist för att hinna samla de kloka tankarna?
Hon smekte och tröstade. Hon Ijög också, det hör till. Trodde han verkligen, att hon tog honom för pengar? Ånej då! Gull är mull men människan lever. Hon är en förunderlig skapnad att ta i. Pannan är en fast, blank skål fylld av en hemlig brygd. Ögonlocken skälva skyggt under fingertopparna. I kinderna känner man blodet. Läpparna äro lena och veka, mjuka och heta som andedräkten. Den silar fram emellan dem, den kommer från hjärtat, som uppvärmer hela kroppen. Det är hjärtat som lever. Det är hjärtat, som skälver ända ut i huden, i ögonlocken, i läpparna. Gull är mull men människan lever. En förunderlig skapnad att smeka, att trösta, att trå efter.
***
Plötsligt sa hon:
Jaså, de vill inte hjälpa dig längre? Släkten. Är det min skull det? Är det för att bli av med mig?
Han spratt till, yrvaken, sökte förklara. Han stammade och kom inte ur fläcken. Hon la handen över hans mun.
Lugna dig, sa hon. Var bara lugn, du. Jag ska tala med Borckarna. Jag ska få dem som vax, ska jag. Bara du är lugn.
Överord kan tyckas, fast icke för ögonblicket. Hon smekte och hon
tröstade. Det var en hel livsgärning i sin ringa början.
