Far och son: Ett hems historia / IX. Theodor och »Toni». Antonie Adamberger. Ungdomslycka. Brev till fadern, »Den bäste vännen». (1915) Author: Cecilia Bååth-Holmberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

IX.
THEODOR OCH »TONI». ANTONIE ADAMBERGER. UNGDOMSLYCKA. BREV TILL FADERN, »DEN BÄSTE VÄNNEN».

DEN 17 januari, den dag, då hans första två små lustspel uppfördes, blev även i annat hänseende en märkesdag i hans liv.

Wiens förnämsta skådespelerska vid denna tid var, som redan är nämnt, den unga och sköna Antonie Adamberger, utgången från en berömd konstnärsfamilj, vars medlemmar i flera led varit skådespelare. Före henne hade hennes moder varit »hela Wiens älskling» på scenen; i hemmet voro många små syskon, och Antonie var endast 14 år, när både far och mor dogo och hon jämte en gammal tant, allmänt för sin stränghet kallad »le vieux dragon» — den gamla draken — fingo draga försorg om alla syskonen. Framstående personer i Wien rådde henne att gå i moderns spår. Under tre år erhöll hon undervisning och ledning av de bästa lärare, och

104

vid sitt 17:de år gjorde hon sitt inträde vid Burgteatern, den scen, där hennes moder varit så hyllad. Inom ett år hade hon den för denna tid ovanliga lönen av 1,000 gulden och den för en 18-årig flicka ännu ovanligare titeln »kejserlig-kunglig hovskådespelerska»; innan hon fyllt 20 år, hade hon en stor repertoar av första rangs tragiska roller: Emilia Galotti, Desdemona, Beatrice, Klärchen m. fl.

Hennes skönhet var bedårande; gestalten var späd och fin, hår och ögon mörka, fina ögonbryn och en underbart vacker mun. Hennes röst omtalas särskilt för sitt klara välljud. I teaterfoajén i Wien finnes ännu en bild av henne som Emilia Galotti, tjusande i sin skönhet. Till allt detta kom, att hon trots sin fägring och begåvning endast ägde vänner bland sina kamrater, märkligt nog även bland de kvinnliga. Också hon gick alldeles fri från »kabaler»; det fanns ej en aning av förtal, som kunde kasta skugga på hennes ljusa bana; även utanför teatern, i det högre societetslivet var hon firad och uppburen och hade tillträde till Wiens förnämsta salonger.

Det var denna unga flicka, som vann Theodor Körners kärlek. Många år efter hans död, då hon redan länge burit det frejdade namnet fru von Arneth, anförtrodde hon åt sin minnesbok sitt första sammanträffande med honom, något som hon aldrig förmådde omtala, ej ens antyda för någon människa, så stor var under hela livet hennes sorg över hennes ungdoms älskade, och

105

smärtan därav överväldigade henne ännu på hennes ålderdom.

Det var den 17 januari 1812, och hon skulle efter någon tids sjukdom till generalrepetition i Körners »Den gröna dominon».

»Den klara solen sken så varmt, att jag, glatt blickande in i livet, tackade Gud, för det han tillät mig att åter i långa drag andas den rena friska luften. Anländ till teatern, mottogs jag med glatt jubel, ty man höll verkligen av mig, och ’Toni, välkommen åter, Toni’ ljöd emot mig från alla håll. Alla omringade mig, och den hjärtlighet, varmed de hälsade mig, var verkligen rörande, emedan den var så uppriktig. — — En ung man stod i rummets halvdunkel och betraktade scenen med förvåning. De stora, uttrycksfulla, djupblå ögonen vilade på mig med ett uttryck av största förundran. Han hade hört så mycket om den avund och det agg, som höra hemma i skådespelarnas värld, att denna ohycklade vänskap för mig avtvang honom ett gynnsamt omdöme om både dem och mig. Jag såg på honom med lika djup förundran, och så stodo vi ett ögonblick stumma mitt emot varandra. Det var Theodor Körner. — — — Huru vi sedan mycket ofta träffades, huru han med sitt ädla väsen vann alla de mina, huru, som han senare tillstod för mig, detta ögonblick hade varit avgörande för hans hjärta, huru hans talang utvecklade sig och han skrev ’Toni’ för mig, huru hans varma fosterlandskärlek kom varje annan

106

känsla att tiga och honom själv att nästa år draga bort för att aldrig mera återkomma — detta är mig alltid lika svårt att berätta ännu efter mer än fyrtio år!»

Det är den aldrig försvagade hängivenheten hos Theodor Körners så högt älskade Toni, som är orsaken till att man vet så litet om deras förlovning och inbördes förhållande. Ty intet öga, varken hennes mans eller hennes söners, fick någonsin skåda hans brev, dem hon jämte en hans hårlock förvarade som en helig skatt. Kort före sin död brände hon det allt.

Denna gång var Theodor Körner ej blott förälskad; hans kärlek var ej längre en gosses flyktiga känsla, utan en mans livsallvar. Hans lycka, då Toni äntligen gav honom sitt ja, var skälvande jubelfylld.

I en mängd dikter besjöng han henne, tacksam för den sinnets förädling han genom henne erfor. Hon och våren blevo för honom ett:

»Es keimen die Blüten, es knospen die Bäume,
Der Frühling bringt seine goldenen Träume — —
— — — — — — — — — — — — — — — — —
Und auch in mir ist’s Frühling geworden,
Es schwelgt die Seele in Blütenaccorden;
Der Sehnsucht Stimme, der Liebe Drang
Klingt Wellengeflüster und Lerchengesang — — —»

Med våren och kärleken kom ny arbetskraft. Nu skulle han göra något, som riktigt dugde, nu skulle han skapa sitt stora fosterländska drama. Kärlekslycka, vårglädje, litterär skaparkraft, allt

107

fyllde honom med levnadsmod. Han kunde ej längre vara inne i den trånga storstaden, han ville ut i naturen, ut på landet. Fördenskull flyttade han ut till en av Wiens förstäder, Ober-Döbling, där han, som han skrev hem, »inrättade det helt skämtsamt åt sig» med eget hushåll morgon och kväll. Han hade hyrt ett stort hörnrum i huset n:r 75[1] i den dåvarande Herrngasse, med utsikt närmast över en liten trädgård i hyacintprakt samt en kastanjelund; litet längre bort sågs den breda mäktiga Donau med Kahlenberg på bergshöjden samt Stephanskyrkans tornspiror. Dit bort blickade han ofta och gärna, ty där, helt nära bodde Toni:

»Da weiss ich dich, und meine kühnsten Lieder
Entzügeln sich wie ungestümer Strom — —»

Den lilla blomdoftande trädgården erbjöd honom en vänlig arbetsplats i skuggan av kastanjerna; lutan hängde på en trädstam bakom honom; när han behövde vila, knäppte han en melodi på dess strängar. Under de månklara, ljumma nätterna strövade han med lutan på ryggen omkring i den sköna omgivningen, men tidigt varje morgon satt han vid arbetet. Aldrig förr hade han känt sig så full av förhoppning, och känslan av kraft gav honom säkerhet och tillit till hans uppgift.

108

»Mina älskade, huru olika förra sommaren och den nuvarande hälsa mig! Då var jag sjuk och svag och till på köpet en rå, vild pojke, som slogs i vilda studentlag, och nu är jag så frisk och stark och lycklig och litet polerad av tid och människor», skrev han till de sina.

Sin förlovning ville han nu icke längre hålla hemlig. Hans far skulle veta den, men också tills vidare endast han. För honom, den bäste vännen, hade sonen mera förtroende i denna hjärtesak än för de kvinnliga medlemmarna av sin familj. Han var rädd, att dessa senare icke skulle gilla hans val på grund av hans trolovades yrke. Hans mor blev också ängslig, när hon omsider fick veta därom, och fruktade, att hennes son icke skulle bli lycklig.

De »hemliga brev», som växlades mellan far och son, förmedlades genom en vän till den senare.

I trädgården med de doftande hyacinterna och under de blommande kastanjerna skrev Theodor till sin far, redogjorde först för sin ekonomiska ställning och fortfor sedan:

»Enär det förunnas mig att få tala riktigt öppet, som vän till vän, så kan jag ej neka mig lyckan att göra dig, du, som jag icke endast vördar som min gode fader, men som jag sen min barndom vant mig att betrakta med det hjärtligaste förtroende, bekant med din Theodors lycka, ja lycksalighet. Fader, dyre, dyre vän, jag har funnit det mål, där jag skall kasta ankare; min far, jag älskar. Se, det är min största stolthet, att

109

jag fritt kan se in i dina ögon och säga: jag älskar, älskar en ängel! Nå, du skall själv se henne, och om hennes anblick icke också griper dig lika starkt som mig — så är det osant, vad mitt barnahjärta drömt om våra besläktade själars överensstämmelse och harmoni! Fader, den visshet jag bär inom mig, att du skall bli lika hänförd av henne som jag, måste vara dig en borgen för min kärlek, mitt val. Jag vågar säga utan att rodna, att utan henne skulle jag säkerligen ha gått under i virveln omkring mig. Du känner mig, mitt varma blod, min oförsvagade kraft, min vilda fantasi. Tänk dig detta våldsamma lynne i denna lustgård av berusande nöjen, och du skall förstå, att endast kärleken till denna ängel har lett mig därhän, att jag käckt törs framträda ur den stora skaran och säga: här är en, som bevarat ett rent hjärta, vilket ännu intet djuriskt rus vanärat. — — Fader, jag älskar, och om du känner mig rätt, så vet du ju, hur jag älskar! Evigt, oändligt! Hon är litet lik mamma, vilken tillfällighet för både din och min skull varmt glatt mig. — — — Min far, jag är för vek, för lycklig, för glödande för att kunna skriva riktigt klart och tydligt till dig. Om jag kunde trycka dig till mitt hjärta, till mitt trogna sonliga bröst, då skulle du fortare och lättare förstå mig. Men du förstår mig ju också så här! Fader, jag är en riktigt, riktigt lycklig människa! Nu först har jag mod att glatt taga itu med om också det torraste, det odrägligaste arbete; ty allt vad jag

110

gör, vad jag strävar och uthärdar, allt gör jag ju för den härligaste lön, jag kämpar ju för henne. Och när jag en gång efter snart genomkämpade år törs med min älskade vara lycklig hos er, mina kära, och min far och min mor skola föryngras vid sina barns glädje, rikare på ännu en god ljuv dotter — min far, dessa heliga tider äro mina skönaste drömmar — — — min far, tårarna stå mig i ögonen; jag skulle vilja giva en värld, om jag finge omfamna dig i detta heliga ögonblick — — Lev väl, min far, lev väl, du har en lycklig son, och vid Gud, han vill förtjäna att vara det!»

Ett nytt »hemligt» brev till hans fars födelsedag kom strax efter:

»Gode, dyre fader, jag kan omöjligt låta din fest gå förbi utan att skriva till dig ur mitt lyckliga fulla hjärta, och just det, som gör mig så lycklig, törs jag ju icke nämna för de andra. Min far, jag hade med all omsorg och kärlek väl aldrig kunnat uttänka en bättre gåva till dig än den övertygelse jag bär inom mig, att jag känner livets högsta glädje, att jag är fullkomligt lycklig och att det endast fattas mig din välsignande hand, för att jag skulle vara lycksalig. När jag tänker rätt efter, så har jag ju egentligen ännu icke sagt dig, vem den sol är, som länkar mina strävanden in i ett evigt solsystem. Antonie Adamberger heter hon, av naturen rikt begåvad med kroppens skönhet, men oändligt mycket rikare begåvad till hjärta och själ. Nej! du kan icke göra dig en föreställning om detta rena sinne — — Jag skulle

111

nog kunna giva dig en klar bild av henne, om jag endast kunde sända dig ett av hennes kära, kära brev; men jag kan icke skilja mig från dem. Vilken makt har hon icke över mig! Hon har dragit mig ur de vilda sällskapen, har kvävt min spirande lust till dryckeslag, har manat mig till arbete, bannat mig, när jag var lat, och älskat mig! — — Ack, hur barnsligt hon gläder sig över dig! Om jag vill göra henne riktigt glad, så måste jag berätta för henne om dig; ty mitt hjärta blir mig därvid alltid så fullt, så varmt!»

Tills vidare kunde han endast i dikten föra sin brud till hemnejden och till sina kära. Det är i den verkligt sköna dikten »Dresden»; han talar med hopp om sitt land, som trots stundens smälek åter skall resa sig: ty »Männer giebt’s doch und Herzen giebt’s noch in Sachsen»; han skildrar den sköna Elbedalen, med flodens mäktiga silverkrökar, med stränder, besådda av byar och städer, mellan vilka resa sig bergsjättarna som bastioner och väldiga försvarsverk. Och se — Elben kröker sig åter — »vad ser du skimra så vitt mellan popplarna? Ser du huset med dess gröna luckor? Se, berget är smyckat av vinrankor, lindblommorna dofta emot oss!»

»— — — da reiss' ich ans glühende Herz dich,
Küsse das liebliche Wort dir von den Lippen hinweg!
Sieh! Meinem Vater gehörfs und dir und mir; manche Stunde
Hab’ ich da fröhlich verlebt — —

112

Aber nun kommen die schönsten! Da soll uns der Frühling begrüssen,
Und in das niedrige Dach wandern die Götter mit ein.
Und wir steigen die Treppen hinauf, durch alle Gemächer
Führ’ ich mein glückliches Weib, zeige dir jeglichen Platz,
Mir aus der Kindheit noch, aus der fröhlichen, wichtig geblieben,
Wo der ’Carlos’ entstand, wo uns der Sänger verliess.»

Och de fortsätta sin båtfärd, de lämna sitt vinberg med alla minnen, framför dem ligger den stolta staden med kyrkan och väldiga broar; båten lägger till vid Brühlska terrassen; diktaren springer upp, tar sin brud i sina armar, bär henne i land och viskar: »välkommen, min brud, här i min hembygds stad!» Glatt ila de genom gatorna till torget:

»— — Siehst du das Haus dort am Eck?
Siehst du die Köpfe dort, die aus dem Fenster sich neigen?
Ja, sie schauen nach uns; siehe dort ist unsre Welt.
Und die Liebe giebt Flügel, wir springen in’s Haus, auf der Treppe.
Holt die jubelnde Schaar ihre Geliebten sich ein.
Erst fällst du an des Vaters Brust, dann umarmt dich die Mutter,
Und ihre segnende Hand liegt auf dem glücklichen Paar.»

Så är drömmen, men verkligheten tyckes honom så långt borta:

»Seligkeit, wo verweilst du? noch zwei, zwei traurige Jahre!

113

Aber dann sind wir am Ziel! — Wohl, ich ertrag’ es mit Muth.
Wer sich das Göttliche will und das Höchste im Leben erfechten,
Scheue nicht Arbeit und Kampf, wage sich kühn in den Sturm!»

Det är med smärtande vemod man läser de sista raderna: »ännu två långa, långa år av väntan — sen äro vi vid målet, min brud och jag.» Två år! Långt dessförinnan skulle han vila i sin grav fjärran från hemmets kära dal i en okänd, fattig, nordtysk by.

Men han hade egentligen icke längre tid att syssla med lyrik. Nu gällde det att arbeta. I Dresden hade hans far med outtröttlig iver studerat Ungerns historia och forskat efter goda källor i detta ämne. Efter hans anvisning och råd hade sonen gripit sig an med sitt förberedande studium; nu var han färdig att fatta pennan.

»I kära», skriver han hem d. 3 juni, »äntligen är jag i farten med min Zriny. I onsdags började jag att utarbeta det, och redan är jag på andra akten.» Redan den 24:de heter det: »Tidigt i dag har jag fullbordat fjärde akten och tänker att i övermorgon vara färdig med den femte, som jag redan bearbetat i tankarna.» På tre veckor hade han sitt stora skådespel färdigt.