| 129 |
NATTEN mellan den 13—14 dec. 1812 for en ensam släde med ilfart genom Dresdens mörka gator. Den stannade utanför det franska ministerhotellet — helt nära intill appellationsrådet Körners d. v. bostad — och en pälsklädd man med mössan djupt ned i pannan steg hastigt ur, försvann i huset för att inom några timmar med nya hästar fortsätta sin snabba hemlighetsfulla färd västerut, till Paris.
Det var världshärskaren, han som i vårdagarna drog ut från Dresden med sin miljonarmé, sedan han satt sin häl på de tyska furstarnas nacke. Han tågade ut i viss tro att krossa det barbariska Ryssland, som han egentligen föraktade. Han
| 130 |
Vidare ilade han bort från detta Sachsen, vars 20,000 söner lågo döda på de ryska snöfälten, bort att stampa fram nya ynglingahärar till nya slaktningar — veteranerna lågo stupade på mångfaldiga slagfält.
Bakom honom följde nemesis, hämndens gudinna med nedåtvänd fackla; bakom honom kommo de krälande, linkande, stapplande, de överlevande spillrorna av den stora armén, krymplingar utan armar och ben, döende, som buros ur slädarna, vansinniga, som fyllde luften med sina jämmerrop. Halvnakna, utsvultna, skygga, med förfrusna lemmar, svepta i trasiga mattor, i hästtäcken, i kvinnokläder kommo de, alla dessa olycksgestalter, med vacklande steg, med slocknande blickar, alla vapenslag blandade om varandra, men utan vapen.
Och i alla Tysklands städer och byar strömmade människorna ut ur husen; stumma av förfäran sågo de det förskräckliga tåget skrida fram; hatet mot fransmännen försvann för medlidandet med dessa Napoleons olyckliga offer, och vänliga händer bragte hjälp.
Men ryktet, som flugit i förväg, att den oövervinnlige, Europas gissel, sett sin sol gå ned, det växte till visshet. Och den fasa, som de
| 131 |
Och det Preussen, som nu beredde sig att fullborda det verk, som Rysslands vinterköld börjat, det var ej längre svagt eller splittrat. De tre stora handlingens män, von Stein, Gneisenau och Scharnhorst, hade, änskönt på Napoleons bud drivna ur landet eller försatta ur tjänst, dock icke verkat förgäves.
Visserligen hade Napoleon sedan sju år förberett Preussens förintande; han hade reducerat dess armé, nyss sänt hälften därav till Ryssland, avväpnat hela folket, översvämmat landet med franska trupper och vaksamma spioner; han till och med planlade ett konungens tillfångatagande, som denne nu hastigt undandrog sig genom att oväntat förlägga sitt residens från Potsdam till Breslau, en av de få tyska fästningar och städer, som icke kommenderades av fransmännen.
Men trots allt detta var Preussen på nyåret 1813 som genom ett underverk fullt rustat till strid, tack vare framför allt de tre nyssnämnda stora männen men också de oförskräckta skalder och talare, som hållit folkets nationalmedvetande vaket.
Det var von Stein, riksfursten och demokraten, i vars själ levde ett nytt, frigjort och genomsunt samhälles skapelsetankar, som insett att
| 132 |
Det var hans förtjänst, att det edikt kom till stånd, som förklarade, »att efter Martini dag 1810 finnes det i Preussen endast fria människor», som fritt kunde få bruka jorden, idka näringsliv och förkovra sig, envar efter böjelse och förmåga.
Än mer — envar skulle härigenom uppfostras att deltaga i nationens lagstiftning och förvaltning. Detta åter skulle lända till hela landets förkovran och ära, »ty historien lär, huru ojämförligt större antalet av stora fältherrar och statsmän är i ett fritt än i ett despotiskt styrt land». Stein var och ville vara en folkuppfostrare, som allvarligt och ärligt sökte främja sann politisk frihet. På så vis skulle ett starkt nationalmedvetande skapas, som ytterligare skulle stärkas av de eldfulla männen, Arndt, Jahn, Fichte och många andra.
Bevarandet av själva nationen, dess frihet, dess tillvaro, sågo Scharnhorst och Gneisenau i en omdaning av hären, denna stackars svaga spillra, som Napoleon tillåtit Preussen att äga. En sådan omdaning vore så mycket svårare, som den måste ske bakom den fruktades rygg, men dock inför alla hans spioner och gendarmer. Men, menade Scharnhorst, »vi måste så i dunkel hölja våra
| 133 |
Dessa båda män, Scharnhorst och Gneisenau, voro varandra jämbördiga. Scharnhorst, den lidelsefulle, eldige tänkaren, bondsonen från Hämelsee, som blev den preussiska härens egentliga nydanare, fasthöll nog tanken om den stående armén, dess disciplin, dess hederskänsla, men förkastade den döda taktik, som gjorde krigaren till en maskin. För att kunna segra måste den preussiske soldaten åter bli krigare, d. v. s. en personlighet, och detta kunde han endast, om han kände sig som en son av sin nation och om folket i dess helhet bleve krigskraftens stora mäktiga förnyare.
Denna tankens och handlingens man har träffande blivit liknad vid det vilande, men icke sovande lejon, som överst pryder hans berömda gravmonument på invalidkyrkogården i Berlin: tung, mättad av erfarenhet och tankar samt på samma gång redo till språng — så blev denne lågtyske bondson en stor man.
Liksom Scharnhorst var också Gneisenau en »lyckans son», i sin ungdom till hälften en äventyrare, vars »panna tidigt berörts av sångmöns kyss». Allt som fyllde hans själ, allt vad han under sin brusande levnad erfor har han uttalat i ord så sköna, att det vardagliga ljuder ädelt, det veka starkt och det lidelsefulla »kungligt stolt». Liksom Beethoven och Goethe griper han ännu i dag själarna och väcker i dem återklang. Manlighet
| 134 |
Han föddes mitt i stridstumultet, växte upp i fattigdom, gick ut som »lyckoriddare» och blev fältherre för en nationell stat, som han själv var med om att skapa. Liksom Stein var han aristokrat och demokrat på en gång. Han var en exponent av det tyska lynnet under det 18:de århundradet: »religion, bön, kärlek till regenten, till fosterlandet, till dygden, allt detta är ej annat än poesi; det gives ingen hjärtats lyftning utan poetisk stämning», har han yttrat.
Trots sin lojalitet mot sin konung skattade han, liksom Scharnhorst, franska revolutionen högt, därför att den öppnat fria banor för »snillet ur låg härkomst». I så måtto framhöll han det segrande Frankrikes exempel för sin egen stat:
»Vilka oändliga krafter sova ej outvecklade och obegagnade i en nations sköte! Tusen och åter tusen människor äga i sitt bröst en stor genius, vars uppåtsträvande vingar förlamas av hans trånga förhållanden. Under det ett rike går under i smälek och svaghet, kör kanske i en eländig by en Cæsar sin plog i dess fåra, medan en Epaminondas nödtorftigt livnär sig med sina händers arbete.»
Han betraktade med beundran Napoleon som den störste mannen ur ett folks mitt och sin egen läromästare i krig och politik, men han hatade i honom, som vuxit upp på frihetens mark, frihetens förtryckare.
| 135 |
Lika litet för Gneisenau som för hans två själsfränder Stein och Scharnhorst var den egna äran målet, men folkets andliga och politiska lyftning; han var en förkämpe för fri individualitet och fri nationalitet i förening med endräkt mellan folk och furste. Hans livsdröm var, att från det Tyskland, varur religiös frihet utgått, skulle också politisk frihet utgå, och förmedlaren härav skulle bli Preussens dynasti och stat. Detta drömde han ej särskilt som preussare och statsman, men som människa och tysk, ty starkare än hans preussiska var hans tyska känsla.
Planen, som mitt för fransmännens ögon åter skulle sätta Preussen i stridbart skick, var just att dana en stor, väl övad och duglig armé av nationellt kännande män. Först avlägsnades därför alla värvade främlingar. Den här, som med mod och hänförelse skulle kunna kämpa för ett hotat fosterland, måste bestå av detta lands egna söner, ty endast de, som ägde hem och härd att försvara, skulle offra sin sista blodsdroppe. Alla landets kroppsligt friska söner måste därför vara värnpliktiga, och intet stånd, intet yrke finge, som hittills varit fallet, utgöra undantag från denna den heligaste av alla förpliktelser; de rika, de högtstående fingo ej längre söka sig ställföreträdare, tvärtom, den, som njöte av så stora förmåner, skulle vara den förste att värna friheten eller strida för freden.
Vidare skulle full likställighet införas mellan soldaterna, de månde vara av hög eller låg härkomst; härigenom skulle goda element ur de
| 136 |
Dessa Scharnhorsts tankar omfattades med hänförelse av konung och regering. Genomförandet sattes genast ljudlöst i verket. Och så stor var den allmänna längtan att bli fri från det franska oket, att hela folket med tillfredsställelse såg de nya anordningarna. De unga värnpliktiga infunno sig på alla garnisoners övningsplatser, genomgingo sin utbildningstid, återvände hem till sitt arbete, avlade soldatrock och vapen, men voro beredda att, när nöd stod för dörren, åter skynda till fanorna. De bildade en reserv, men denna benämning fick av fruktan för fransmännens ingripande icke användas. Deras plats i ledet intogs av andra unga män — och så undan för undan.
Ett av de mest storslagna dragen ur denna den tyska folkväckelsens tid är det, att ingen enda förrädare fanns, som för fransmännen yppade vad som försiggick. Oaktat dessa voro utbredda över hela landet, anade de intet av detta skådespels betydelse: de sågo skaror av unga män i bondkläder tåga ut ur städerna och åter tåga in; att dessa senare, precis lika klädda, voro helt andra än de uttågande, och att de påtogo sig
| 137 |
Så hade det rastlöst arbetats i Preussen allt sedan Tilsitfredens tunga dag. Kung och folk hade delat bekymmer och sorg och detta ej minst, då den kvinna, som de alla blickade upp till såsom en landets skyddsängel, dog av den smärta landets olyckor vållade henne. Drottning Louise hade varit som en symbol av Tysklands själ; över henne vilade en glans av hög lyftning, som, förstärkt av hennes rena väsen och ljuva kvinnlighet, blivit som en helgongloria över hennes minne och gjort henne till ett det tyska världsrikets nationella skyddshelgon.
Men än en gång under dessa prövningens år, särskilt vid tiden för Österrikes resning mot Napoleon 1809, hade Preussens patrioter ropat, att tiden för handling vore inne. Konungen, Fredrik Wilhelm III, i grund och botten en fredens man, men lika god tysk fosterlandsvän som någon annan, fruktade dock ett förhastande: intet skulle då hindra Europas herre att förinta det lilla stympade och kuvade Preussen.
Länge och ofta måste han ödmjuka sig i stoftet för sin överherre, men hellre led han detta, även
| 138 |
Men då tog den tappre general York saken om hand. Som fältherre för den under Napoleon lydande preussiska hären mot ryssarna gick han över till den s. k. fienden och slöt på egen risk förbund med Ryssland. Till sin konung skrev han: »Jag lägger mitt huvud för E. Maj:ts fötter — — Ödet har talat. Det är förbehållet E. Maj:ts monarki att bli frälsaren och beskyddaren av sitt eget och alla tyska folk. Men tidpunkten måste snabbt begagnas. Nu eller aldrig är ögonblicket inne att återvinna frihet och oberoende — —» Detta var den 30 dec. 1812.
Men Fredrik Wilhelm i Berlin med dess franska garnison stod ännu under Napoleons räckhåll. Ett enda ovarsamt steg, och han vore fransmännens fånge. Inom sig jublade han över Yorks djärva kupp; till det yttre måste han inför den franske kommendanten i hans huvudstad, marskalk Augereau, spela bestört och uppbragt samt skenbart strängt bestraffa York, som ställdes inför krigsrätt och avsattes. Först när konungen i Breslau stod omgiven av sina egna män, kunde han avkasta masken. General York återfick sitt befäl. Den »allmänna värnplikten» förkunnades öppet; landets hittills från tjänst befriade unga man intill 24 år kallades till vapen.
| 139 |
En storm av nationell lyftning brusade med ens över landet. De unga män, som kallelsen först och närmast gällde, tillhörde nästan uteslutande de bildade klasserna, studenter, köpmän, konstnärer o. s. v. Men överallt besvarades konungens upprop, som vore hela folket en kropp och en själ. Scharnhorsts tro på den bildade ungdomens insats visade sig sann: det stora folkkriget fick sin prägel av den idealism, som bodde i denna ungdoms hjärtan. Det var ett heligt krig, till vilket man nu gick, bildade och obildade, höga och låga, led vid led: det helas intresse var allas, och alla voro enade i ett.
Åter ljödo de starka, folkväckande orden över nationen. Ernst Moritz Arndt sände ut sin skrift »Vad betyda landstorm och lantvärn?» som slöt med dessa ord: »Upp, I herrar och ädlingar, I frie och borgare, I lantmän och bönder! Upp, varje tysk man, i vars bröst slår ett tyskt hjärta, som vare sig i förstånd eller näve, i vetenskap eller hantverk lever i levande kraft! Upp alla! Hjälpen, råden, rädden, handlen! Viljen det rätta och det fria! Viljen hellre ärlig död än skändlig träldom! Och Gud, frihetens och rättvisans skydd, skall vara med er!»
Högt ljödo hans väldiga, all ungdom mäktigt gripande ord om fosterlandet: »Det kalla och eländiga snusförnuftets män hava uppstått och talat ur sina hjärtans intighet: fosterland och frihet äro tomma ord utan innehåll, sköna toner, med vilka man bedårar den enfaldige. Där det går
| 140 |
Ännu var den fiende icke nämnd, emot vilken man skulle resa sig, men alla kände dock dess
| 141 |
Konungens upprop till ungdomen att beväpna sig var som en eldbrand i det mörker, som vilat över folket och landet. Liksom med ett djupt andetag lättades bördan, som pressat alla bröst: det är folkets krig, det är ungdomens kamp för sitt land och dess ära!
Och ungdomens lärare nedlade boken, stängde hörsalarna och gingo själva med; lärjunge och lärare blevo vapenbröder i samma led.
I sin professorsstol i Breslau stod Henrik Steffens; framför honom sutto ett litet fåtal studenter, tankspritt lyssnande till den vördade lärarens föredrag. Han slöt: »Mina herrar, kl. 11 skall jag hålla ett andra föredrag över konungens upprop till ungdomen och frivillig beväpning. Gör detta mitt beslut allmänt bekant! Om övriga föredrag under denna timme försummas, är likgiltigt. Jag väntar så många, som rummet medgiver.»
När timmen var inne, var rummet överfyllt, i fönster, i dörren, i trappan, i hela gatan trängdes människorna. Med eldord talade denne berömde man i känslan av att i detta nu en ny epok i historien inträdde; hans ord voro som ett eko ur vars och ens själ. Och när efter talets slut den 40-årige professorn i spetsen för 200
| 142 |
Detta var början till det långa tåg, som från alla Preussens universitetssalar, domstolslokaler och gymnasier — ty även skolynglingar gingo ut i kampen — drog till Breslau; varje dag kom det nya skaror; bredvid de ungas led gingo fäderna, som följde sina söner till striden, och mödrar och systrar tillvinkade dem mod och hopp. De främmande diplomater, som i Breslau omgåvo konungen, funno ej ord för detta skådespel, som trotsade all beskrivning.
I denna stund, har en stor skildrare yttrat, då blomman av den tyska bildningen grep till vapen, gav den tyska idealismen sig själv riddarslaget. Vad var den förut? En andens åker, där världsmedborgare, drömmare och blåstrumpor växte upp utan stat och utan fosterland. Och nu blev den genom pliktens »kategoriska imperativ», genom troheten in i döden förvandlad i sitt innersta. Kants pliktlära och Schillers hjältekynne ledde denna ungdom i kampen och adlade dess strid liksom dess lidande.
Rikt var Preussen på män med hjärta och mod. Men armt på guld och medel. Dock — lika storslaget som nyss ungdomens strömmande till leden voro nationens gåvor av alla slags ägodelar. Allt offrades, som kunde förvandlas till penningar: alla smycken, alla föremål av guld och silver: barnen
| 143 |
| 144 |
utbytte sina signetringar mot sådana av järn, som hade deras vapen inristat i en liten träbit. Allt, som skulle föreställa smycken, bordskärl, allt var av järn, och denna tid fick ej för intet det stolta namnet »järntiden». Som ett minne därav stiftade också konungen den ärofullaste av alla tyska ordnar: »järnkorset».
Den 16 mars 1813 förklarade konung Fredrik Wilhelm Napoleon krig efter att ha slutit förbundet med Ryssland; omedelbart därefter kungjorde han sitt stora upprop »till mitt folk». Det besvarades av hela folket med ett enstämmigt glädjerop. Skalderna, som så länge liksom i missmod tegat, trädde nu åter fram för att än mer elda hänförelsen, främst bland dem Arndt. Vem även utanför Tyskland känner ej dessa sånger: »Was ist des Deutschen Vaterland» och sången om fältmarskalk Blücher: »Was blasen die Trompeten? Husaren heraus!» samt främst av alla »järntidens» uppsång: »Der Gott, der Eisen wachsen liess, der wollte keine Knechte». Snart ljöd, ej blott jämte dessa, men över dem och alla andra, en sång, buren genom krigstumultet av en djup, metallklar röst till kraftiga grepp i lyrans strängar:
»Frisch auf, mein Volk! Die Flammenzeichen rauchen,
Die Saat ist reif; Ihr Schnitter, zaudert nicht!
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Es ist kein Krieg, von dem die Kronen wissen;
Es ist ein Kreuzzug, ist ein heilger Krieg!
Recht, Sitte, Tugend, Glauben und Gewissen
Hat der Tyrann aus deiner Brust gerissen;
Errette sie mit Deiner Freiheit Sieg!
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
145
Zerbrich die Pflugschar, lass den Meissel fallen,
Die Leier still, den Webstuhl ruhig stehn!
Verlasse Deine Höfe, Deine Hallen,
Vor dessen Antlizt Deine Fahnen wallen,
Er will sein Volk in Waffenrüstung sehn — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
Der Himmel hilft, die Hölle muss und weichen!
Drauf, wackres Volk! Drauf, ruft die Freiheit, drauf!
Hoch schlägt Dein Herz, hoch wachsen Deine Eichen,
Was kümmern Dich die Hügel Deiner Leichen?
Hoch pflanze Du die Freiheitsfahne auf!
Doch, stehst Du dann, mein Volk, bekränzt vom Glücke,
In Deiner Vorzeit heilgem Siegerglanz:
Vergiss die treuen Toten nicht und schmücke
Auch unsre Urne mit dem Eichenkranz!»
Sångaren, som så plötsligt stod i tyska folkets mitt, med svärdet i sin ena hand och lyran tryckt mot bröstet, var en högrest yngling med ädla drag. Inom kort skulle han vara en nationens unga frihetshärold, dess hjälte och förebild.
Sångaren var Theodor Körner.
[1] Må ej här förgätas ett drag, som visar, att även
Tysklands kvinnor kände fosterlandets ära som sin: En pensionerad
överstelöjtnant von Schmettau med elva barn och mycket
små inkomster hade i sitt armod sänt ett mått hirs,
motsvarande sex tunnor, samt 1 thaler för vart och ett av sina
barn. Hans hustru och fem döttrar ville dock giva vad de
personligen hade att offra; de reste därför till Breslau, där
en byrå för frivilliga gåvor upprättats. Här lämnade modern
och de fyra äldsta systrarna allt vad de ägde av värdesaker
och smycken. Den yngsta, 14 år, stod tyst, skamsen och
blossande röd vid dörren; hon ensam hade intet att giva.
Plötsligt utbrast hon: »jo, jag har något!» ilade in i ett
angränsande rum, lät avklippa sitt långa, rika hår, sålde det genast
för 2 thaler och kom strålande tillbaka för att lägga sitt stora
offer till de andra bidragen. En djup rörelse hade gripit alla
de närvarande. En av dem skyndade ut, tillhandlade sig den
silkesmjuka skatten och lät sedan därav göra en mängd då
högmoderna prydnadssaker, urkedjor, armband, ringar, halskedjor
m. m. Alla dessa i sanning dyrbara smycken såldes och
inbragte en summa av nära 150 thaler; så blev den fattiga
unga flickans gåva den största någon enskild hade att giva.
Ferdinande von Schmettau levde ännu 1871 i Berlin,
där hon efter det då nyss slutade fransk-tyska kriget hyllades
av folket och hälsades av Tysklands nykrönte kejsare, drottning
Louises yngste son, han, vilken som ung prins var med i det
stora folkkriget 1813, han, som jämte henne själv var en av
de få kvarlevande från Preussens pånyttfödelsetid. I
Körnermuseet i Dresden har förf. av denna lilla bok med rörelse
betraktat några av dessa hårsmycken, som alltid skola förbli
dyrbara reliker för varje tysk man och kvinna.
