| 197 |
ALLT efter som krafterna ökades, blev hos Theodor längtan starkare att återvända till sin kår, som ännu var i Elbetrakterna. Han hade ej tålamod att ens avvakta sitt fulla tillfrisknande. Redan den 15 juli begav han sig i väg efter att först ha underrättat sina föräldrar härom: »Oroa er icke, om underrättelser komma att utebli. Gud har fört mig så långt, han skall föra mig vidare, och tänk blott på, att jag fyller en helig plikt och att ett äkta tyskt hjärta måste vara berett på allt! — —»
Han kom dock icke längre än till Reichenbach; hans oläkta sår vållade honom stora lidanden, och han hade starkt behov av den omsorgsfulla vård, som även här ägnades den nu så berömde, av alla uppburne och avhållne unge mannen.
Reichenbach var för övrigt i detta nu konungens av Preussen huvudkvarter; här hade för
| 198 |
Efter 14 dagar kunde han åter fortsätta genom Schlesien till Berlin, där han en vacker dag uppenbarade sig hos sina vänner Partheys. Om detta besök berättar även dr Gustav Parthey i sina förut citerade minnen:
»Körners båda sår i huvudet voro ännu icke läkta; han kunde endast bära en lätt fältmössa. Det tjocka svarta håret, vars rikedom vid hans första besök försatte oss barn i sådan häpnad, var alldeles avklippt; dock kunde han undvara den fatala peruken. En lycka för oss var, att hans korta besök inföll just i skolferierna; vi kunde alltså hela dagen omgiva den käre gästen. — — Om kvällarna satt han hos oss vid familjebordet i förtroligt samspråk eller föreläste han för oss ur sina dikter Lyra och svärd. Hans djupa, välklingande basstämma trängde oss in i hjärtat. — — När det var tal om kriget och dess utgång, höjde Körner vårt mod genom sin glödande tro på fosterlandets slutliga befrielse. Mer än en gång yttrade han, att om det vore honom bestämt att stupa i striden, så önskade han blott, att det
| 199 |
I Ratzeburg något söder om Lübeck sammanträffade Theodor åter med sina lützoware, som mottogo honom med varm och högljudd glädje, hälsade honom med att sjunga hans sånger och hyllade honom såsom kårens stolthet och ära.
Vapenvilan hade å alla håll använts till kraftiga rustningar; Preussens armé hade vuxit till 270,000 man. Under tiden hade Österrike varit den mittpunkt, som man både från fransk och preussisk sida sökt vinna för sig. Metternich hade i Dresden haft sitt bekanta och hetsiga samtal med Napoleon, vilket slutat med dennes envisa påstående: »hända vad som helst, så våga ni dock icke börja krig med mig», samt med Metternichs replik: »Ni är förlorad, Sire, det var min aning, när jag kom; det är min övertygelse, när jag går.»
| 200 |
Fredskongressen i Prag, under vilken alla tyska hjärtan skälvde av ångest för en s. k. »lycklig», fredlig uppgörelse mellan Frankrike och Österrike, blev utan sådant resultat. Napoleons envisa vägran att gå in på Metternichs fordringar hade först framkallat förlängd vapenvila och sedan ett ultimatum från Österrike: hade ej den 10 augusti före kl. 12 på natten ett jakande svar till kongressen i Prag ingått från Napoleon i Dresden, så skulle den 11 augusti kriget förklaras.
Wilhelm von Humboldt var vid denna kongress Preussens sändebud. Med klockorna i hand och under olidlig spänning följde kongressen tidens långsamma skridande. Midnattstimmen nalkades, och ännu var ingen kurir kommen från Dresden. Klockan slog tolvslaget ut; Humboldt reste sig med ett andetag av lättnad; Metternich upplöste kongressen — redan förut hade han förklarat: »Jag betraktar nu Napoleon som en död man.» En timme därefter hade franska sändebudet Österrikes krigsförklaring i sin hand, och Humboldt sände en kurir till Berlin: »Våra önskningar äro uppfyllda; vad vi underhandlat om sedan den 4 januari ha vi ernått: Österrike har förklarat Frankrike krig.»
Men innan detta bud kom fram, hade redan de samma natt tända signaleldarna på höjderna omkring Prag givit sitt tecken långt in i Schlesien; eld efter eld lågade upp längs Riesengebirges toppar, med sitt skarpa sken förkunnande krigets utbrott. Med glädje och jubel ilade budskapet
| 201 |
En inbjudning till den mest lysande fest hade icke kunnat mottagas med större hänförelse: »Hurra, hurra, nu kunna vi åter gå på», ljöd det genom leden, och som förr stod Theodor Körner mitt bland stridskamraterna med sin luta vid bröstet och ledde den samfällda sången:
»Schlacht, du brichst an!
Grüsst sie im freudigen Kreise,
Laut nach germanischer Weise.
Brüder, heran!
Noch perlt der Wein;
Eh die Posaunen erdröhnen,
Lasst uns das Leben versöhnen.
Bruder, schenkt ein!
Gott Vater hört
Was an des Grabes Thoren
Vaterlands Söhne geschworen.
Brüder, ihr schwört!
Vaterlands Hort,
Wolln wirs aus glühenden Ketten
Tot oder siegend erretten —
Handschlag und Wort!
Schlacht ruft: Hinaus!
Horch! die Trompeten werben.
Vorwärts, auf Leben und Sterben!
Brüder, trinkt aus!»
Den lützowska frikåren hade under vapenvilan blivit reorganiserad. Infanteriet bestod av nära
| 202 |
Dess första uppgift, att vara centralpunkten för alla icke-preussiska frivilliga samt att väcka folkresning i de tyska länder, som ännu höllo med Napoleon, var nu på sensommaren överflödig; den ingick därför i den reguljära armén under general von Bülow, vars kår stod under svenske kronprinsens kommando, och beordrades av honom att sluta sig till de rysk-tyska och hanseatiska legioner, som under general von Wallmodens befäl stodo på högra Elbestranden. Dessa trupper skulle nu rycka fram till undsättning av Hamburg, som åter blivit taget av fransmännen under marskalk Davoust. Med en överlägsen och av danska trupper förstärkt armé hotade denne härifrån Nordtyskland.
Nu vid krigets förnyade utbrott var det ej Preussen ensamt med ett opålitligt Ryssland, som kämpade mot Napoleon: det var alla Europas gamla makter — Preussen, Ryssland, England, Österrike och Sverige, som uppträdde gemensamt mot denne imperator, vilken velat böja Europa under sitt ok, men nu endast hade en liten handfull danskar till sin hjälp.
Att hindra den fransk-danska arméns framryckande mot Berlin var den uppgift, som nu närmast förelåg general v. Wallmodens armékår.
| 203 |
Kraftig hjälp härvid väntade man sig just av lützowarna, som också från och med den 17 augusti dagligen voro i elden, alltid lika oförvägna, alltid med samma käcka, glada mod.
Den 23 augusti befann sig kåren i den lilla byn Kirch-Isar, där Theodor skrev till sin vän Parthey i Berlin att om möjligt underrätta hans föräldrar om hans välbefinnande. Detta var hans sista brev. Sin vana från Freiberg och Wien trogen, begav han sig på aftonen ensam ut i skog och mark. Här nedskrev han i skymningen — dessa sidor i hans lilla anteckningsbok äro nästan oläsliga — den berömda stridssång, som blivit kallad hans »svanesång»:
»Du Schwert an meiner Linken,
Was soll dein heitres Blinken?
Schaust mich so freundlich an,
Hab meine Freude dran.
Hurra!»
Redan samma afton sjöng han den ute i skogen för några kamrater, som hänförda instämde i slutrefrängen.
Nästa dag, den 25 augusti, erhöll major von Lützow order att med 100 husarer och 100 kosacker anfalla och erövra en fransk-dansk provianttransport. Den lilla truppen begav sig genast åstad. På aftonen gjordes halt vid godset Gottesgaben, dit officerarna inbjödos.
På allas livliga uppmaning satte sig Körner till klaveret och spelade sin nya »svärdsång». I en tät krets stodo kamraterna omkring honom, och
| 204 |
»Nun lasst das Liebchen singen,
Dass helle Funken springen!
Der Hochzeitsmorgen graut.
Hurra! Die Eisenbraut!
Hurra!»
Det var redan långt lidet på natten, och ingen anade, att den dag, som redan grytt, skulle i sanning bli den unge sångarens stora högtidsdag, bröllopsdagen för honom och hans »järnbrud» — döden.
Vid tretiden på morgonen kom bud, att proviantvagnarna nalkades på vägen mellan Gadebusch och Schwerin. I en blink var truppen klar att sitta upp till sin glada morgonritt, lützowarna i spetsen, kosackerna ett långt stycke efter.
Vid Rosenberg, helt nära en liten granskog, upphunno de vagnarna. Husarerna anföllo genast; fransmännen flydde strax, men stannade inne i skogen, därifrån de började giva eld på angriparna; som kosackerna ännu dröjde, lät major von Lützow blåsa till samling. En av de främsta i anfallet var Theodor Körner, och han stod nu i begrepp att med en liten flock kamrater sätta efter de flyende.
Just i skogsbrynet höll han vid ljudet av signalen in sin häst, vände sig om till en kamrat och ropade: »Hur kan majoren just nu vilja vända om! Allt går ju så bra!» I samma stund kom från skogsgömslena en kula; den genomborrade
| 205 |
Det hela gick så hastigt, att ingen ville tro därpå. Den dödes ansikte bar intet spår av smärta eller ångest, tvärtom vilade ännu däröver ett uttryck av jublande segervisshet och stridslust. De djupt uppskakade kamraterna buro honom under fiendens fortfarande eld ur skogen bort till en nära vägen stående björk, där de nedlade honom på den mjuka gräsmattan. Den hastigt tillkallade läkaren kunde endast konstatera döden.
Utom sig av sorg störtade lützowarna in i skogen, ut på fälten, överallt förföljande den flyende fienden, av vilken en stor del tillfångatogs. Därefter lades den tystnade sångaren jämte tre andra stupade — den ene en ung greve von Hardenberg — på en vagn, och med denna i spetsen satte sig sorge- eller segertåget i rörelse för att uppnå huvudkvarteret, den flera mil avlägsna byn Wöbbelin.
Klockan var nio på aftonen; det hade blivit mörkt och augustimånskenet lyste vitt över den lilla byn med de låga, halmtäckta kojorna och den flacka slätten, vars enformighet på något avstånd bröts av två höga, lummiga ekar. I lägret ljöd här och var glam och sång. Helt oväntat hördes vagnsrassel, och på den knaggliga vägen syntes i månskenet ett långt tåg av vagnar, omgivet av ryttare, långsamt nalkas. Det stannade
| 206 |
Inne i och omkring denna trängdes nu den »svarta skaran», tyst och gripen; ingen sång hördes mer, intet skämt, ingen glädje. På stugans omålade träbord och på en bädd av eklöv och vildblommor låg redan Theodor Körner livlös och utsträckt; på tegelgolvet bredvid honom och även på eklöv lågo hans tre döda kamrater. Hans ögon voro slutna, hans läppar buro ännu det glada leendet, och två av kamraterna, båda konstnärer, avtecknade hans drag, där han vilade som i lycklig sömn med eklövskransen kring sin panna.
Runt omkring honom snyftade hans vänner, och ingen försökte dölja de tårar, som sorgen framtvang. En efter annan inträdde lützowarna, ty var och en ville lägga en blomma, en eklövskvist på hans läger och ännu en gång se honom, som blivit dem alla så kär.[1]
En kista gjordes av bräder, lösbrutna ur en gammal lada; på en bädd av friskt eklöv och
| 207 |
Gravplatsen utvaldes under den största av de båda ekarna; under den mindre skulle greve v. Hardenberg vila; för de två andra stupade grävdes gravar mellan dem. Bårarna, på vilka man skulle bära de döda, voro av unga trädstammar, virade med eklövskvistar.
På e. m. den 27 augusti ljödo i lägret dova trumvirvlar, och sorgetåget satte sig i rörelse. Hela den lützowska kåren, general von Wallmoden med hela sin stab och en mängd andra officerare stodo i ring kring den stora eken, som liksom skyddande och välkomnande sträckte ut en väldig gren över den öppna graven.
Theodor Körners egen ståtliga »bön» blev hans gravsång:
»Hör uns, Allmächtiger!
Hör uns, Allgütiger!
Himmlischer Führer der Schlachten!
Vater, dich preisen wir!
Vater, wir danken dir,
Dass wir zur Freiheit erwachten!
— — — — — — — — — — —
Führ uns! — Fall unser Los
Auch tief in Grabes Schoss:
Lob doch und Preis deinem Namen!
Reich, Kraft und Herrlichkeit
Sind dein in Ewigkeit!
Führ uns, Allmächtiger! — Amen.»
Under denna sång nedsänktes kistan, varefter de tre andra döda begrovos.
| 208 |
Sedan samlades hela kåren åter kring sin och tyskhetens unge »försångare» för att ännu en sista gång med honom som mittpunkt sjunga den sång, varmed han spritt glans över dem alla, men rösterna kvävdes av tårar, och den sörjande kamratkretsen förmådde knappast mer än framviska orden: »Das war Lützows wilde, verwegene Jagd».
En av kamraterna utskar med ett kraftigt snitt ett stort fyrkantigt barkstycke och inristade i ekens stam den fallnes namn och dödsdag. Detta ekens »sår» har för länge sedan grott igen; men den besökande kan än i dag efter hundra år tydligt urskilja märket från denna Tysklands sorgedag.
[1]
Om den tillgivenhet hans kamrater ägnade honom
vittnar följande, berättat i den biografi hans fader senare skrev
som företal till hans samlade dikter: en av dem, för vilken
det var svårast att överleva Theodor Körner, var en ung,
fint bildad man, von Bärenhorst. Få dagar efter sin väns
död stod han på en farlig post under fästningen vid Göhrde.
Med orden: »Körner, jag följer dig», störtade han mot
fienden och sjönk, träffad av flera kulor, till marken.
