Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreställningar om älfvorna af Ant. Flentzberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett annat botemedel äro »älfskålar» (Alchemilla vulgaris), hvilka
kokas i vatten, hvarmed utslaget tvättas.
Älfvorna kunna dock någon gång, äfven om man icke veterligen
ofredat dem, göra illa. En hustru i Kärnbo socken hade ett svagt
och tynande barn. Hon fick besök af en grannkvinna. Denna såg
genast, hvilken anledningen var till barnets sjukdom: på tå- och
fingerspetsarna syntes, att älfvorna »sugit det», diat det. Där syntes
nämligen liksom sina utväxter, ej olika spenarna på en katta, fastän
mindre.
Men det kunde nog botas. — Först tände hon eld på krut under
sängen, hvari barnet låg. Men älfvorna drefvos icke därmed bort. —
Då försöktes ett annat medel: stöpning. Denna gick så till. Den
kloka kvinnan tog en skål med vatten i ena handen, stöpslefven
med det smälta blyet i den andra, höll dem först öfver barnets
hufvud och hällde af slefvens innehåll i vattnet, sägande: »i skog»,
hvarefter hon granskade stöpningen och tog upp blyet ur vattnet.
Därefter stöpte hon på samma sätt öfver magen, sägande: »på äng»,
samt slutligen öfver fötterna, sägande: »i vatten». Kvinnan
förklarade, att, emedan det fräste mest, dä stöpningen skedde öfver
magen, måste det onda vara där. Då man därefter granskade
produkterna af de tre stöpningarna och jämförde dem med hvarandra
för att se, om någon af dem liknade sig till något, så syntes ju
också, att den, som erhållits vid stöpningen öfver magen, liknade
en vagn med en däri åkande varelse. Alltså var det alldeles visst,
att det onda bestod i magen. — Sedan kvinnan gjort sig
underrättad om, hvarest barnets dop vatten hällts ut, lade hon det
karaktäristiska smältstycket i stöpvattnet, gick ut till den angifna platsen
och slog ut skålens hela innehåll, bjudande: »Res ni dit, där ni ha
kommit ifrån, och låt lille Karl vara i fred!» — Skulle icke detta
hjälpa, gaf hon anvisning på ett tredje medel: man skulle lägga
svafvel vid hvarje husets tröskel, tända på det och bjuda dem resa
sin väg.
Så skedde år 1905.
Det är icke så ovanligt, att älfvorna »dissa» (dia) ett litet barns
fingrar och tår. Ett par gummor å Selaön botade detta på följande sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
