Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bistockar af N. E. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
träd anordnas så, att på ena sidan finnes ett flyghål för bina (ofta
ett mindre kvisthål) samt på en annan sida en lång spricklik
öppning för beskattning. Denna senare öppning tillslutes med ett smalt
bräde och därutanpå fästes i stammens längdriktning med tränaglar
och stundom äfven baststreck en lång kloss, hvilken kan vridas åt
sidan såsom ett vridlock.[1] På andra håll tog man sig däremot för
att hällre fälla träden och hemföra stammen med innehåll för att
säkrare och fullkomligare tillgodogöra sig dennas innehåll. Det är
sannolikt sålunda som tanken en gång väckts att hålla bin såsom husdjur.
Hos grekerna var biodling, så vidt man kan se, okänd på
Homeros’ tid, och man använde då vildhonung. Redan i förra hälften af
första årtusendet före vår tidräkning hade man dock lärt sig att
hålla bin, och romarne gingo äfven i detta hänseende i skola hos
grekerna. Hos germanerna på kontinenten förekom biodling redan
på 700-talet. Karl den store egde sålunda stora bigårdar.
Hvad vårt land beträffar, har väl biet sannolikt inom sydligare
orter förekommit vildt sedan en urtid, och honungen i så fall äfven
här som annorstädes utgjort ett eftersökt njutningsämne redan för
landets urinvånare. Först rörande bronsåldern kunna vi emellertid
draga någon säkrare slutsats. Då man under denna kulturperiod vid
gjutning af bronsredskap bland andra metoder äfven använde den att
af vax förfärdiga en modell, som sedan omgafs med ler och
utsmältes, så att af leret en gjutform bildades, förutsätter detta, att man
vid denna tid skattat binas bostäder äfven på vax. Redan under
äldsta järnåldern användes enligt Pyteas från Massilia hos nordborna
honung för mjödberedning, men alla sannolikheter tala för att så
varit fallet många århundraden tidigare. Det synes nämligen till
och med som om mjödet tillhört redan de ariska folkens stenålder.
[2]
Adam af Bremen omtalar på 1000-talet vårt land såsom rikt på honung
(melle opimus), och omkring 500 år senare framhåller Olaus Magnus
Sveriges stora rikedom på honung (maxima mellis copia). Sannolikt
i bägge, åtminstone säkert i det senare fallet, afser uppgiften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
