Fataburen / 1907 / 159 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröllopsseder på Gottland af Nils Lithberg (Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vara sedig och stilla, och det anses icke bra, att brudgummen rider
ett sto; det bör helst vara en häst. Man och svans äro konstigt
knutna och flätade. Betslet är siradt med »årmskallar»
(= cypræa-snäckor). Sådana betsel förekomma ännu här och där på landet
samt användas ännu i denna dag vid bröllop af ungmansdrängarna.
En generalsalfva af pisksinällar och så i väg. Först rider
spelmannen, ofta med klarinett, därefter kommer brudgummen med
brudtbonden på sin vänstra sida, så rider ungmansdrängen, därpå
öfriga manliga gäster, ordnade två och två, och sist de många vagnarna.
Färden skulle ske i rask fart, och det gällde särskildt för männen att
hålla jämna steg med hvarandra; det ansågs för en stor skam att blifva
efter sin kamrat i ledet. Detta hände särskildt, om denne kunde
konsten att »skämme russ», då hans häst gick lätt och utan ansträngning,
medan den andres häst kunde få arbeta, så att löddret »låg af den».
För att skydda sig mot sådant trolltyg (»förvare») hade man då en
bit flygrönn eller ett likben under »salvänget», i hvilket fall all
världens trolldom ingenting kunde förmå. För våra ögon tedde sig
nog icke en sådan färd så synnerligen storartad: gubbar i gråa
vadmalsjackor eller »skötrockar» med höga hattar, som skumpade
hit och dit på sina små gottlandskrakar; men det var ett
hedersamt triumftåg på den tiden, och öfverallt hedrades tåget med skott
och »kimning» i kyrkklockorna. Kimningen tillgår så, att man med
en sten sakta slår på klockan i t. ex. denna takt:

[1]

hvarigenom ett icke oangenämt ljud åstadkommes, mest liknande en
stark dallring. Ibland växlar man om och flyttar vid knackningen
längre ned på klockan, hvarigenom man erhåller dominanten.

Vid den tid, då man i bröllopshuset kan anse, att tiden är
lämplig, bestiga äfven männen från brudens hem sina hästar och
rida ut att möta det ankommande följet. Först rider spelmannen,
vanligen med fiol, efter honom kommer brudens ungmansdräng och
därefter karlarna, ordnade som i det andra tåget – två och två.
Man hade på förhand bestämt en mötesplats för båda följena, och
det följe, som kom först, inväntade det andra. Stundom kunde man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>