Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA MÖTET FÖR SVENSK FOLKKUNSKAP. 177
främling - den bekante engelske björnjägaren Lloyd. Bland 1880-talets
författare nämndes Hofberg, Sundblad och framför andra Eva Wigström och
Bondeson. Tvenne allmogemän af förtjänst för folkforskningen nämndes ock,
nämligen byskomakaren Jonas Stolt och metallarbetaren G. Eriksson.
Särskildt vore den senares uppteckningar, såsom helhet betraktade, af etnologiskt
värde.
Talaren slutade sin historik med att framhålla, att det var om dem, som
fullgjort sin lifsgärning, och om gångna århundradens litteratur han velat erinra.
Det vore hans önskan, att man droge lärdom af det förflutnas såväl förtjänster
som fel. Såsom en första slutsats framginge härvid, att folkkännedomen måste
hålla sig strängt vetenskaplig och icke låta vare sig politiska eller estetiska
hänsyn inverka på fakta och resultat. Ser maii på de tider, som ligga oss
närmare, växer svårigheten att dana sig ett opartiskt och objektivt omdöme.
Under senare årtionden hade tvenne strömningar herskat på folkforskningens
område: den litteraturhistoriska och den filologiska. Bägge lede af ensidighet.
Folklifvet måste tagas såsom en enhet; det vore folksjälen i sin helhet, som
såväl den allmänna som den inhemska folkforskningen ville lära känna för att
utrannsaka dess biologiska utveckling genom tiderna.
Se vi tillbaka på de sistförflutna århundradenas folkforskning i vårt land,
finna vi, att denna hela tiden, med ytterst få undantag, resulterat i
materialsamlingar. Detta materialsamlande måste fortsättas energiskt. Talaren
anförde här Djurklous förut antydda uttalande: en allmän bouppteckning öfver
den ännu behållna återstoden från forna tider måste ske i alla landsändar,
men vid sidan af den rent historiska forskningen måste följa en naturhistorisk
och psykologisk utredning af folkandans utveckling och olika
uppenbarelseformer, och härvid borde undersökningen utsträckas till en jämförelse med
motsvarigheter hos andra äfven de mest åtskilda folk. Så långt enligt
Djurklou. För öfrigt hade redan Linné med sin omfattande och klarsynta
intelligens anat den komparativa metodens användbarhet äfven på folktro-
»
forskningens område, och bland senare folklifsforskare hade t. ex. en Rääf
insett, att vetenskapen om folkets tro och diktning vore fullt berättigad till
en plats bredvid andra akademiska läroämnen. För att bli en verklig
vetenskap måste emellertid folkkännedomen bringas i system och härför kräfdes
tillämpning af en omfattande komparativ metod. Visserligen kunde äfven de
enstaka iakttagelserna hafva sitt intresse, men först genom att ställas i
jämförelse och samband med besläktade företeelser på andra håll såväl inom som
utom vårt land erhölle de sin rätta vetenskapliga betydelse. Den nya
etnografiens grundregel är att se i sammanhang. Ett system, om ock blott ett
artificiellt, vore för öfrigt äfven behöfligt för ett metodiskt samlande. Utan
system blefve nämligen samlandet godtyckligt eller beroende af slumpen, och
fara vore, att mycket af vikt förbisåges och försummades. Genom de jätte-
248/08. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
