Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från Nössemarks socken i Dalsland berättas, att spinnandet
tillgick sålunda, att blånor fästes i stugtaket, hvarefter tenen medelst
kroken fastgjordes i blånorna. Härpå sattes sländan i kringgående
rörelse, och blånorna tvinnades så småningom till en tråd, som
formades med fingrarna. Detta slags spinnhjul användes ännu allmänt
för 40 à 50 år sedan och torde ännu (år 1891) ej vara fullständigt
ur bruk.[1]
Från ofvannämnda spinnredskap, slända och tottaträ, har
sedermera den moderna spinnrocken utvecklat sig. Denna utveckling har
dock ej gått för sig utan en del öfvergångsformer, hvilka vi här
endast flyktigt skola behandla.
Hyltén-Cavallius beskrifver i sitt arbete Wärend och Wirdarna
en af dessa öfvergångsformer sålunda: »Snart fann man dock
bekvämare att uppsätta totten på ett knävinkligt trä, hvars nedre
ända nedstacks i ett hål i bänken. Detta trä med totte och slända
fick då namn af rock, spånrock. Spånrocken gjordes flyttbar genom
att fästas i en rörlig bänk eller pall, hvilken på detta sätt äfven
kom att räknas såsom tillbehör till rocken». Jämför fig. 7.
En annan öfvergångsform är den så kallade långrocken med
hjul, som vefvas för hand. Å denna förekommer ej något fäste för
lintotten, och är den moderna spinnrocken egentligen en kombination af
dessa båda öfvergångsformer med tillägg af vingen och trampinrättningen.
 |
| Fig. 8. Kvinna spinnande på långrock, Manuskript från 1300-talet i British Museum, London. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
