Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förebud till oväder; särskildt om man får syn på en half båt på
sjön, då vet man, att »sjöråa» är ute, och att man får vara beredd
på det värsta.
Däremot är näcken föga känd och omtalad.[1] Man har sett
honom på sjön i olika skepnader, ofta som en häst; hade man då
hunnit kasta stål öfver honom, innan han kom upp på land, hade
man »bundit näcken».[2]
Jättar.
Äfven Värmland har i folktron fordom haft sina jättar. Man
visar jättekast, som de slungat mot hvarandra eller mot kyrkor, och
platser, där man hört dem bullra inuti berget, och på ett ställe
djupt in i skogen i Gustaf Adolfs socken sitta ännu i dag tre jättar
och sofva vid ett stenbord; där ha de suttit så länge, att skägget
växt igenom stenskifvan.[3] Man ser ljus brinna där om höstnätterna,
och man har funnit en stendörr med nyckel uti, men ingen har
vågat sig in, icke ens drängen, som, då han var ute och letade
efter hästar långt uppe i finnbygden, träffade en kvinna, hvilken han mot
riklig vedergällning lofvade att söka upp hennes sofvande bröder och
väcka dem med tre kraftiga klubbslag.
Traditionen om »bergdusarna», som det heter i södra delen af
landskapet, är dock ganska svag; mången gång äro gränserna mellan
dem och andra af folkfantasiens gestalter icke heller så skarpa, såsom
då bergjätten gift sig med »skogråa», eller då »bergdusan» uppträder
med svans.[4] Nästan alltid röjer sig föreställningen om jättarna såsom
ett mot människor fientligt släkte, så t. ex. i historien om bergdusan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
