Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma behof af mat, dryck och kläder. Man hör på sommaren ofta
bjällrorna af deras kreatur eller hör »berghunden»[1] skälla. Ibland
får man se dem själfva, i regel vallande sin boskap; de äro alltid
gråklädda, och gumman binder strumpor med messingsstickor.
Ibland förirra sig bergfolkets djur till människorna; några kolare
togo en gång upp själfva berghunden, men bergfolket förde sådant
väsen, att de måste släppa honom; då fingo de i stället en »skorfvig
bockkilling» inkastad till sig.
I en mening äro dessa varelser människans af gjorda fiender,
och farliga sådana. De skatta bondens lada och visthusbod, de taga
säden af hans åker och drickan ur hans källare, de plundra
handelsmannens bod, det är med ett ord bergfolkets fel, att människan får
sträfva så hårdt och ändå knappast kan få det att gå ihop. Eljes
göra de icke människan något ondt, om de icke bli retade, och de
visa sin tacksamhet för gjorda tjänster.
Följande starkt sammandragna sägen ger en god föreställning
om, hur bergfolkets lif uppfattas.
Hustrun i en familj, som bodde ensam inne i skogen, hade en
kväll gifvit sitt förut okända grannfolk barnsängshjälp och hade i
belöning erhållit den traditionella silfverbägaren. Hon hade då
fått en flaska för att smörja in den nyfödde med dess innehåll,
med sträng föreskrift att icke spilla något. Af ovarsamhet torde
hon låtit en droppe falla på en finger, med hvilken hon sedan
gnuggade sig i ena ögat, med en märklig verkan. Några dagar
därefter kom hon till handelsmannen i närmaste by och fick där se
berggubben inne i boden i full fart med att plocka till sig varor i
i en stor säck. När hon då uttryckte sin förvåning öfver att se
»grannfarn» ute, pekade denne blott på hennes »seende» öga, och så
var trolldryckens kraft borta.[2]
Föreställningar af antydt slag gå igen i många ortfästa sägner.
I en gård i Ekshärad var hustrun sysselsatt med att brygga, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
