- Project Runeberg -  Fataburen / 1912 /
36

(1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


De klokes konst var nämligen långt ifrån alltid af godo. På
mångfaldigt sätt kunde deras högre vetande blifva medmänniskor
till skada. Personer i goda förmögenhetsvillkor misstänktes gärna
att ha skaffat sig en »spiritus» eller »dragdocka», som drog pengar
från andra. Så berättades om en rik man i min hembygd, att han
hade en »spertus» i skapnad af en »kodyfvel» förvarad i en flaska,
som han utfodrade på ett underligt sätt genom att spotta i flaskan
tre gånger om dagen.

Pinnarna kände hemligheten med »brytsilfver», som med fördel
kunde användas vid utdikningar, men som också kunde skada och
förvandla »ett dike till en dal», om det brukades i ondt uppsåt.
Ett annat sätt att skada grannen var att på midsommaraftonen taga
musten ur hans åker genom att t. ex. oklädd draga ett lakan öfver
hans vall för att samla upp daggen.[1] Enklare knep voro att »holma»
in trakter af skogen, där inga andra än »trollkarlen» då skulle kunna
skjuta något, eller att skämma bössan för andra jägare. Framför
allt hotades dock kreaturen af tusen faror från trollkunnigt folk,
företrädesvis af det svagare könet. Denna återklang från
blåkullafärdernas häxfantasier är eller var åtminstone på 1890-talet
ingalunda utdöd. Tron på trollkäringarnas påskridter måste, då den nu
bortgående generationen växte upp, ha varit lika allmän som liflig.
De välkända försiktighetsmåtten med tjärkors om skärtorsdagskvällen,
påskskjutningen, askans jämnstrykande i spisen för att röja
»slagen» efter blåkullafararna, historierna om påsktrollen, som ge
smörtionde åt Skam, om deras strid för att »mota solen» på
påskmorgonen, om afbrutna blåkullafärder och skadeskjutna påskkäringar
äro ett outtömligt ämne för den beredvillige meddelaren.

Af de konster, som den onde då skall ha lärt ut, bevarar folktron
ännu intryck i historier om trollskott, skämda kreatur och framför
allt i föreställningarna om haren, som mjölkar andras kor och som
är »skotthård», om man icke lägger vigselringen i bössan eller gör
några andra konster, och som, när han ändtligen stupar, befinnes
bestå af bara trasor, möjligen inlindade i ett silkeskläde, som någon


[1] De många växlande berättelserna härom kunna mycket väl vara ortfästa sägner.
Jfr Wigström, s. 119.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:45:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fataburen/1912/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free