Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORNLAPPARNAS SÄTT ATT BEGRAFVA SINA DÖDA. 97
därom föga att berätta. I min barndom hörde jag af äldre lappar
berättas ett och annat om hvad som ansågs böra iakttagas, då en
död skulle föras till jorden. Så väl medan den döde stod hemma,
som då han fördes ut, äfvensom då anförvanter och vänner sedan
påminde sig honom, skulle sorgen och saknaden gifvas till känna
genom ifrigt joikande. De joiksånger, som härvid sjöngos, utmärkte
sig genom sin djupt vemodiga karaktär. I den dödes närhet skulle
under de första nätterna eld underhållas eller ljus brinna.
Anförvanter och vänner vakade öfver den döde under natten och sjöngo
därunder ifrigt. Under mina morföräldrars lifstid hände det, att en
lappfamilj vakade och sjöng och brände ljus öfver en lapp, som
aflidit och förts till deras nybygge.
Det berättas äfven, att lapparna haft för sed att slakta den
renoxe, som dragit den aflidne till begrafningsplatsen, och förtära oxens
kött i en gemensam åminnelsemåltid. Djurets ben skola hafva
hopsamlats och lagts i jorden. Kanske firade lapparna graf ölen på detta
sätt i äldsta tider. Längre fram i tiden lärde de sig af sina grannar att
svepa de döda och att fira graföl på samma sätt som Lappmarkens
nybyggare.
Lapparna hafva i äldre tid framburit offer åt sina aflidna
anförvanter och vänner. Denna sed hade sin grund i den
föreställningen, att lifvet efter döden blott var en fortsättning af det
lekamliga. Offren bestodo af renar, hvilka slaktades till den dödes ära
och hvilkas kött förtärdes i gemensamma måltider. Djurens ben
hopsamlades och lades i jorden och i bergsklyftor. Äfven var det
brukligt att sticka in mat, tobak och annat godt i grafven. Sedan
brännvinet kommit i bruk, påstås de hafva haft för sed att slå
sådant på den dödes mull.
I äldre tid sägas lapparna hafva hållit sina aflidna fäder i stor
vördnad och hållit god vård om deras grafvar. Detta kan tyvärr
ej sägas om dem i nyare tid, allra minst i våra dagar, då de icke
göra det minsta för grafvarnas vård.
Redaktionen af Fataburen står i tacksamhetsskuld till professor K. B.
Wiklund i Uppsala för redigeringen af O. P. Petterssons uppsats.
7-120411. Fataburen 1912.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
