Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runstavens uppkomst. Av Nils Lithberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi däremot på vissa upplandsstavar finna kopplade tecken för två
i närheten stående dagar såsom för 22 och 24 febr., för l och 3
maj, för 8 och 9 december, men på andra upplandsstavar finna samma
dagar under skilda tecken, då hava vi med rent folkliga
lokalvariationer att göra, ty dylika stavar förete då även i helgdagslängder
och i yttre utseende, såsom i formen på stavens skaft, konstanta
olikheter.
Med den sist nämnda karaktären, skaftformen, ha vi kommit in
på grupperingar efter stavens rent yttre gestaltning, och på grundval
av den kunna vi urskilja flera typer. Den runstav bland de till vår
tid bevarade, som har den ålderdomligaste karaktären, är den å fig.
l avbildade, vilken på kavelns smalsidor har en rankornering, som
har ett nära nog romanskt tycke. Av jämförande typologiska
grunder, särskilt sedd i samband med vissa typer av norska primstavar,
torde den också kunna uppfattas som en av de ursprungligaste
formerna för den nordiska kalenderstaven. I senare utvecklingsskeden
antar den stundom en ren klappträsform. Någon lokalisering av
typen är åtminstone för närvarande icke möjlig.
I övrigt sönderfalla runstavsformerna i två grupper, den
brädformiga och den svärdsformiga. Den förra, fig. 2, 3, har i det hela
en mycket begränsad utbredning till de övre dalasocknarna, enstaka
exemplar träffas dessutom här och där i Norrland, i Uppland och
på Gottland.
En mycket vidare spridning hava de svärdsformiga stavarna,
och här är även en rikare typologisk sönderdelning möjlig. Mest
distingerade äro de typer, som äro utmärkande för södra
Östergötland och Kalmar län, samt de som förekomma i Uppland. De förra
kännetecknas av en platt kavel, som vid basen i de äldre
exemplaren har ett dolkliknande fäste, fig. 4. De senare äro av två olika
former, den ena har en kavel, vars övre del är rner eller mindre
starkt indragen, samt ett cylindriskt flätornerat fäste, fig. 5, den
andra har spolformig kavel, upptill och nedtill försedd med en
knutimiterad knopp, fig. 6, ett av de säkraste kännemärkena på den
uppländska träskärarekonsten. Till denna typ ansluter sig den äldre
finska typen, fig 7, med de knutimiterade knopparna men med mång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
