Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till förklädets historia. Av Gerda Cederblom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elisabet erhöll i utstyrsel vid sitt bröllop år 1581 med Kristoffer af
Mecklenburg tjugu förkläden, varav två värderades till 3 200 kronor
stycket.[1]
Inom en del tidsskeden saknas emellertid förklädet fullständigt.
Möjligt är dock, kanske troligt, att i Sverige detsamma varit fastare
knutet till den borgerliga dräkten än i det övriga Europa. — Detta
antagande stöder sig på att ordet förkläde i det svenska språket
äger en dubbel betydelse. Förkläde (= klädesplagg) och förkläde
(= äldre dam, som åtföljer den unga flickan utom hemmet och i
viss mån svarar för hennes blygsamma uppträdande). Svenska
språket är det enda, som med ett ord omfattar båda dessa begrepp. På
1800-talet, ett par tiotal år före och efter dess mitt, bars förklädet
allmänt till borgerlig dräkt. Och till sorgdräkten var ett vitt
fotsitt förkläde med långa knytband en obligatorisk beståndsdel. Till
allmogedräkten har förklädet inom Sverige in i sen tid varit ett
oumbärligt klädesplagg, ett absolut nödvändigt attribut för varje
ärbar kvinna, vare sig hon är ungmö, hustru eller änka. Och vid
vissa tillfällen har, som förut nämnts, ett förkläde buret åt gången
icke varit tillfyllest. Men förutom dessa dubbla förkläden, burna
utanpå kjolen, har även konstaterats förkläden använda såsom
underplagg. Den älsta uppgiften härom återfinnes i Linnés Iter
Dalekarlicum från år 1734 och härleder sig från Lima socken, varifrån
meddelas, att kvinnorna buro en »skinnmagd» eller »skimpa» av ludet
fårskinn närmast kroppen i stället för särk. Linné omtalar vidare
att den om bröstet är likt ett lifstycke, som snöras vid midjan, att
den har ett långt sprund framtill samt att den nedanför livet blir
vid som en kjol och når till skon.[2]
I Leksands socken erhöll undertecknad sommaren 1920 av en
gammal leksandskvinna meddelande om, att kvinnorna där inom
socknen fordomdags buro ett förkläde under kjolen ovanpå särken.
Från Halland meddelar magister Tidström år 1756, hurusom
inom nämnda provins det icke ansågs passande att åka till kyrkan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
