Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA TJÄRBRÄNNINGSMETODER I VÄSTRA SVERIGE.
80
kel
Fig. 1. »Drevgrav», längdsnitt. Från Järnskogs sn, Värmland.
ansågs vara bättre, men dess benägenhet att vid värme rulla ihop
sig, försvårade dess användning.
Till tjärved, »töre» (Vrml.), användes rötter och stubbar av fur
som stått åtminstone 3 ä 4 år eller än längre sedan trädet fälldes.1
Dessa brötos upp på sommaren eller hösten, fingo torka någon tid,
varefter de klövos och höggos sönder. Läggningen av veden
börjades i gravens övre del, varvid töret gavs en lutning, så att
spetsarna pekade snett ned mot dess botten. Övre delen av veden stack
upp ett par centimeter över marken, således ej ett par alnar såsom
i den av Linné beskrivna graven. När allt töret var »inrest»,
täcktes veden med granris och mossa (eller enbart mossa) för att hindra
den jord eller kolblandade jord, »stybbet», som utgjorde yttersta
täcklagret, att tränga in bland tjärveden. Stybbet stampades och
klappades till med en spade. I gravens övre del togs upp ett hål,
där töret antändes. Elden drevs inåt och nedåt i gravens
längdriktning med tillhjälp av bläster, som åstadkoms genom en handpust.
Efterhand som bränningen fortgick flyttades blästern och den kolade
veden stammades till.
1 Ang. det kemiska förloppet vid tjärbränning se: Peter Klason, »Kolning och
torr-destillation av ved och därvid framställda produkter», tryckt i Skogsvårdsföreningens
Tidskrift 1919, haft 6-8, samt J. Köhler, J. K. A. 1907, s. 321.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
