Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 TORSTEN" ALTHIN.
stockar (jfr Linné) för att hindra väggarna att rasa ned samt för
att leda tjäran nedåt graven. Över utloppsrännan hade byggts upp
ett stenkummel för att de brännbara gaserna ej skulle antändas, då
sista delen av graven brändes. Längden på graven var 16 m. och
bredden 3 m., den rymde 21 famnar (3 alnars famn) töre och gav
c:a 10 fat ä 200 liter i utbyte, varvid bränningen tog en tid av 3
eller 31/* dygn i anspråk. Såväl här som i Värmland kallas dessa
tjärgravar »drevgravar».
I Västergötland (Tiveds sn) kallas de däremot »blåsgravar».
Måtten på tjärgraven i Ti ved voro: längd 14 m., bredd 2 m. och
bottnens lutning 1: l 5. Den gav i utbyte c:a 200 kannor (520 lit).
Tjär-veden kallades här »tyre», och till stybbets tillpackning användes en
särskild klubba. Jfr fig. 4. Första gången en grav användes,
smetades dess botten med lera.
Benämningen »långgrav» återfinnes i »Wartofta härad samt
staden Falköping» av Claes Johan Ljungström (Lund 1877), vilken term
jag dock ej funnit något belägg på.
I allmänhet begagnade man sig helst av gamla tjärgravar, enär
den underliggande marken suger till sig ej ringa kvantiteter tjära
vid de första bränningarna. Efter några gånger har en »brandskorpa»
bildats jämnt över hela bottnen, och så småningom blir den hård som
cement och tjänstgör dels som skydd mot markens fuktighet, dels
som avledare för tjäran.
Voro gravarna små och skedde bränningen endast för husbehov,
behövde man vanligen ingen särskild hjälp, men i de trakter, där
tj arf ram ställningen drevs mera i stort, fanns oftast någon äldre
person, »tjärbrännargubben» (Sml.), som var särskilt förfaren i denna konst.
Han medförde behövliga verktyg såsom handpust, klubba o. dyl.,
övervakade vedens inläggning samt skötte bränningen. För gravens
tandning valde man en lugn dag helst vid midsommartid, då veden
var torrast. Arbetet fordrade ständig vaksamhet och var, om oväder
skulle inträffa, synnerligen svårskött och kunde vid sådana tillfällen
helt misslyckas. Bränning kunde försiggå vid alla tider på året,
då vädret det tillät, och då det ej fanns tjäle i jorden. (Uppgifterna
från Tingsås och Järnskogs sn.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
