Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 NILS KEYLA]S7D.
omkring selbågen. Det sistnämnda var stundom bruket i Mangskog;
men för att den häst, som drog likvagnen, skulle skilja sig från de
andra hästarna, lät man honom bära ett band i båda betselringarna
såsom fig. 2 visar. Hästarna få ingen årstid bära bjällror vid
begravningsfärd.
När gravöschfåla (likprocessionen) sätter sig i rörelse, ger man
akt på om den häst, som drager likvagnen, stiger först med höger
eller vänster fot. Det förra tros betyda, att en man skall dö i nästa
rum, det senare en kvinna. Processionen stannar framför varje gård
i byn, och en psalmvers sjunges, medan gårdsfolket kommer ut och
lyssnar. Innan versen är fullt avslutad, sätter sig tåget åter sakta
i rörelse, sjungande. Så fortskrider det gård för gård, tills man
kommer mot slutet av resan.
Hästarnas antal varierar efter dödsboets förmögenhet och
anseende samt efter gravölslagets storlek.1 Såsom något ovanligt har
jag hört nämnas antalet fjorton. Mången gång äro hästarna
emellertid ej mer än tre eller två eller, t. ex. för fattighjon, blott en
enda. Naturligtvis äro övriga anordningar då i överensstämmelse
därmed.
Följas hästarna åt under likfärden på jämna avstånd, så skall
det betyda, att intet dödsfall är att vänta snart inom trakten. Man
är därför angelägen att köra så, att hästarna komma efter varandra
i regelbunden ordning.
Med likkörning var nog i äldre tid mycken övertro förbunden.
Det berättas t. ex., huru vid ett tillfälle lasset plötsligt blev så
sten-tungt, att dragaren ej förmådde röra det ur fläcken, huru vid ett
annat tillfälle kistan ställde sig på tvären i ett vägled, så att all
. .
fortkomst omöjliggjordes. An skall likskjutsen plötsligt ha blivit
hejdad av något oförklarligt mystiskt, uppenbarande sig för ett
Ögonblick som en oöverkomlig risruska under släden; än skall ett par
»gråben» (vargar) ha setts komma och lukta på kistan, än blå eld
setts spruta ur den till allas fasa (Mangskog, Gräsmark, Finnskoga
o. s. v.). Härpå ges i allmänhet den förklaringen, att den bortgångne
1 Mycket stora byar brukade dela upp sig i flera grafftröschlag, små byar åter
kunde slå sig samman till ett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
