Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA OLIKA SÄTT ATT BRÄNNA TJÄRA. 15
Mila. Från de förut beskrivna tjärbränningsanordningarna skiljer
sig milan bland annat däri, att den har sin plats helt ovan jord.
I anseende till vedens inresning m. m. liknar den, som vi skola se,
en vanlig kolmila ganska mycket. Därav benämningen.
För en liten mila användes stundom till botten en stenhäll,
J. O. Broman, anf. arb. och del s. 142 (stor grop, »smal neder, widare up åt, som en
tratt»); J. O. Hagström, Jemtlands oeconomiska Beskrifning, Stockholm 1751, s. 53
u
(= Boding); Sigrid Drake, Västerbottenslapparna, Uppsala 1918, s. 208 (Åsele, början
av 1800-talet, »grop i form av en sockertopp, 3 alnar tvärsöver, 2 ä 3 alnar djup»);
Lars Levander, Livet i en Älvdalsby fore 1870-talet, Stockholm 1914, s. 55 (»tyerrkal»,
tjärkal, i form av en tratt, enkel typ utan ränna, av förf. benämnd »ugn»); Linnés
Öländska och Gothländska Resa 1741, Stockholm 1745, s. 140 (Ölands norra udde,
»iholighet til forme af en nedtrykt up- och nedwänd conus^} samma arb. s. 212
(»Tiär-Miler» byggda ovanpå jorden, föreställande »en conum inversum, hvars Botn
war af Sten och Wäggarna mångkantiga af timbrade Stackar», Gotland, Bunge); Nils
Lithberg, »Sojde» och »Sojsbränning» på Gotland, Fataburen 1909, s. 240 f. (gropen
grunt konisk, »skålformigt platt», stenlagd; resningen, enl. meddelande av förf.,
radierande såsom den hos Klintberg finnes avbildad); M. Klintberg, Spridda drag ur den
gotländska allmogens lif, Stockholm 1914 s. 27 f. (med illustrationer visande gropens
grunda trattform och den radierande resningen): Th. Erlandsson, Kulturhistoriska museet
i Bunge, Stockholm 1914, s. 37, »platt trattformig plan, stenlagd»; slutligen - för att
gå ett fjät utanför det nuvarande Sveriges gränser - Linné, Iter Lapponicum 1732,
Stockholm 1888 (Österbotten, med avbildning, »tjärmilor» ihåliga som en tratt, dock
planocava, 9 alnar långa (!), in conum inversum desinentia) samt Eric Juvelius,
Tjärtilwärckningen i Österbotn, vilket arbete (en gradualdisputation, se ovan) ingående
skildrar de på denna trakt i Finland förekommande runda tjärdalarna.
Ett tyskt verk, Jacobssons, Technologisches Wörterbuch, del IV, Berlin 1784,
uppgiver metoden som svensk. Men i Encyclopedie ön Dictionnaire raisonné des
sciences, Neufchastel 1765, Torne 12 (article Pin) beskrives en fransk trattdal, vilken
överensstämmer med den svenska utom däri att tratten invändigt är klädd med tegel.
Till kännedomen om de svenska trattgravarna bidraga, utom vad ovan anförts,
. .
en del avbildningar i Nordiska Museets arkiv, t. ex. från Östergötland och Västerbotten.
På Skansen finnes, som bekant, en efterbildning av en »småländsk tjärdal».
I skogsteknologisk litteratur finnes den trattformiga dalen här och där beskriven
och avbildad, ehuru i regel utan ortsuppgifter.
Ej alltid framgår det av författarnas uttryckssätt direkt, vilketdera som menas,
divergerande (radierande) resning eller konvergerande (som hos milan, se nästa typ).
Att likväl på de citerade ställena den förra metoden åsyftas, synes mig av flera skäl
sannolikast, och därför hava källorna framdragits i detta sammanhang.
Till sina detaljer kunna de nämnda trattgravarna variera, frånsett att mycket
är lika och gemensamt för dem alla. Sålunda växlar tratten till sin storlek,
konstruktion och ombonad. Stundom har den en mera spetsig form, stundom åter är den
trubbig och grund, vilket naturligtvis inverkar olika på törstackens stigande i höjden
under inresningen. På en del trakter är det bruk att kläda gropens yta med
stenhällar, på andra däremot icke. Avloppets konstruktion varierar. Tandningen
verkställes olika, o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
