Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS KEYLAND. 27
Så mycket som möjligt låter han detta föra sin egen talan. Han
refererar gärna och lämnar åt läsaren att själv väga materialet och
draga slutsatserna därav.
Keyland var, därom äro alla hans biografer och vänner ense,1
en ovanligt självständig natur. Denna självständighet sviker han ej
heller såsom vetenskapsman. Han väljer gärna ämnen, som andra ej
före honom närmare uppmärksammat och i de flesta fall också av
brist på förutsättningar och material omöjligen förmått behandla.
Det är i sådana avhandlingar - i undersökningarna om eldgörning,
om födoämnena hos vår allmoge, om bebyggelsen i Värmlands
finnmarker - som Keylands största betydelse för vår inhemska
folkkännedom ligger. Ingen mer än han skulle ha kunnat skriva dessa
primärarbeten på ett så djupgående och på samma gång omfattande sätt.
Under sin adertonåriga anställningstid vid Skansen fick
Keyland tillfälle att väsentligen planlägga, leda och fullkomna åtskilliga
mycket betydelsefulla anläggningar inom friluftsmuseet. Främst
bland dessa äro att nämna: finngården, vilken anlades redan 1904
och sedan av Keyland successivt utvidgades och fullständigades; den
storartade bondgården från Älvros socken i Härjedalen, uppförd
1916; nattstugan från Nås’ prästgård i Dalarna, uppförd 1919; samt
linberedningsverket från Forsa socken i Hälsingland, uppfört 1918,
och vadmalsstampen från Svegs socken i Härjedalen, uppförd 1920.
För dessa anläggningar företog Keyland långvariga och omfattande
undersökningar på ort och ställe, och hans intresse svalnade
ingalunda därmed att han sett sina planer realiserade, utan han
fortsatte sedan alltjämt sina studier beträffande dessa byggnader och
med dem förbundna arbeten. Om Keylands förmåga att inneha
ledningen av folkdanser, folkmusik och folkmål på Skansen vare här i
korthet sagt, att han förstod den saken såsom ingen annan.
Utom Skansens kulturhistoriska avdelningar förestod Keyland
även avdelningen för djurfänge, jakt och fiske i museibyggnaden på
Lejonslätten. Att Keyland, vildmarksälskaren, skulle livligt
intressera sig för studiet av dessa näringsfång, för så vitt de voro av
1 Minnesteckningar finnas, utom i Fataburen 1924, i Dagens Nyheter den 9 juli
1924 av G. Upmark och i Svenska Dagbladet samma dag av E. Klein.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
