Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 SVEN T. KJELLBERG.
Då de dekorativa selkrokarna synas vara en uteslutande nordisk
företeelse,1 bör en närmare behandling av föremålsgruppen även
omfatta det norska2 och finska3 materialet. Det vore därför av vikt
att även från dessa håll få en materialpublikation. Till dess en på
så sätt erhållen översikt ernåtts torde en utvecklingshistorisk
utredning om den nordiska selkroken få anstå.
L SELKROKAR MED LÖSA SELKLACKAR.
Siljanskroken.
Den selkroksform, som här kommer att benämnas
siljanskroken, har erhållit sitt namn efter bygden kring Siljan, emedan den
där haft sitt egentliga hemvist. De tre socknarna Leksand,
Rättvik och Mora i deras gamla territoriella utsträckning äro också i så
måtto krokens huvudorter, att den i vardera av dessa socknar fått
sin särskilda utformning. De särdrag, som sålunda återfinnas hos
de olika sockentyperna, hava även varit av sådan betydelse för
formens utveckling, att Övriga selkrokar av detta slag inom Dalarna
och angränsande bygder kunna sägas i stort sett uppvisa med dessa
sammanfallande former.
Den gemensamma grundformen för dessa selkrokar utgöres av
ett bågformigt med krön figur försett mittparti, som fortsätter i en
avslutning mot krokens ändar, vilken jag skulle vilja kalla djurhuvudformad. I alla kända fall är denna avslutning så starkt
stiliserad, att det måhända kan synas tvivelaktigt huruvida den
verkligen återgår på ett djurhuvud. I enklare utbildade exemplar av
leksands- och rättvikskrokarna kan djurhuvudformen vara rätt så
påtaglig, morakroken företer dock ytterst små likheter därmed och
blott dess nära samband med övriga siljanskrokar kan ge anledning
1 Se Gerda Cederblom: Huru några spånadsredskap vandrat genom Europa, Ymer
1916, s. 24 ff.
2 Se H. Schetelig: Gammelt kj0re- og ridetaj. Bergens Museums Aarbog 1906,
Nr. 6. s. 34 ff.
3 Se U. T. Sirelius: Finlands Nationalmuseum. Vägledning i etnografiska
avdelningen, 1920. s. 25: »Redan på 1600-talet hämtades till vårt land från västra
grannlandet ståtliga rankor och selar i barockstil, vilka sedan på 1700-talet imiterades.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
