Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 ARTUR HAZELIUS’ FÖDELSEHUS, i.
/
våning, som upptages av en stor fabrikssal med plats för tolv
vävstolar. Enligt påskriften skall taket täckas med jord och huset
uppföras av byggmästaren Petter Gerdes (fig. 4).
Det hade visserligen tidigare, under 1600-talet och början av
1700-talet, funnits en iDhemsk, ehuru tynande sidenindustri,
skyddad av införselförbud och höga tullar, men när denna industri under
frihetstiden upplever en blomstring, kan man däri icke se en
kontinuerlig utveckling, utan fastmera ett utslag av tidens
mångom-skrivna ekonomiska åskådning. Sidenvarorna hade blivit en allt
större handelsvara - både i bostadens inredning och i den
personliga utstyrseln dominerade sidenet under åtskilliga decennier - och
därför skulle också inom landet skapas en sidenindustri. Det är
möjligt, att de första stockholmska sidenfabrikerna, den Fritziska
och den samtidigt anlagda Everlingska,1 ha tillkommit på
personligt initiativ, ehuru Kommerskollegium redan på 1720-talet tagit
till sin uppgift att understödja »silkesrederier, färgerier och
väverier av silkes-, ull- och linnevaror, till vilkas uppkomst kollegiet
borde förmå kapitalister att bevilja förskott och förlag samt
utländska skickliga arbetare att invandra i riket».2 Men senare blev
det statsmakternas rundhänta anslag, som drevo fram allt flera
fabriker, och endast genom avsevärda understöd från det 1739
bildade Manufakturkontoret kunde industrien hållas på fötter.
Tyvärr har det visat sig omöjligt att följa Isac Fritz’ fabrik
under dess första decennium, man vet endast, att den leddes av
franska och engelska mästare, vilka så småningom lärde upp de
svenska arbetarna, samt att fabriken hade eget färgeri pä
Blekholmen, vilket sköttes av en färgare och en piga. Givetvis
anlitades redan från början Kommerskollegii ekonomiska stöd.3
1 Privilegierad 1732.
2 J. A. Almqvist: Kommerskollegium och Riksens Ständers manufakturkontor
1651-1910. Stockholm 1912-1915, sid. 70.
3 Uppgifterna hämtade från Isac Fritz’ bouppteckning och Kommerskollegii
årsberättelse 1740 (se vidare sid. 75). l det följande behandlas sidenfabrikens historia
med rent arkivaliskt underlag, tekniska frågor och materialets stilhistoria ha av
naturliga skäl helt lämnats åsido. Den intresserade hänvisas till Sigurd Wallins
grundläggande uppsats om siden-droguet i Rig 1920, sid. 53 ff. samt Ingegerd Henschen:
Svenska sidenvävare från sjuttonhundratalet, i Svenska Slöjdföreningens Tidskrift
1921, sid. 73 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
