Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR. 171
folkliga troslivet saknar den form, varigenom det skulle kunna anknytas till
folkdikten och inordnas inom dess system.
Det är svårt att förstå, varför en gränsstrid skall behöva stå på denna
punkt. Man kan mycket väl unna folkdiktsamlaren att samla även folktro
och folksed, likaväl som dialektforskaren eller vem som eljest har med
traditionsstoff att göra. Men att en allsidig folklivsforskning icke kan avstå
från de kunskapskällor, som rinna upp hos folktro och folksed, liksom att
en allsidigare kännedom om såväl andligt som materiellt folkliv utgör en
större förutsättning för samlande och bearbetande av de nämnda slagen av
traditionsstoff, det torde prof. Krohn snart nog vara ensam om att förneka.
En allt trängre monografisk begränsning blir med den lavinlikt växande
etnologiska litteraturen och de snabbt tilltagande samlingarna för var dag allt
nödvändigare vid varje grundligare behandling av etnologiens problem. Ej minst
gäller detta folktro- och folksedforskningen. Men det etnologiska
enhetsbegreppet får därför icke uppgivas, vare sig det gäller allmänfolklig eller
inhemsk folklivsforskning. Och den senare måste inordna sig såsom ett led
i den allmänna etnologien. I sin till sistförflutna jul utkomna särdeles
märkliga lilla bok »Festdagar och vardagar» säger professor Martin P.
Nilsson: »Såsom jag ser saken, kan jag icke underlåta att betrakta vår gamla
folkkultur i alla dess yttringar, andliga som materiella, såsom en
sammanhängande enhet, en enhet som ej får släppas eller sprängas, även om det
är en nödvändighet, att den enskilde forskaren företrädesvis sysslar med en
viss av de många skilda grenar, som denna enhet omfattar.» Till detta
program ansluta sig nog de allra flesta skandinaviska folklivsforskare.
N. E. H.
HANS AALL: Arbeide og ordning i kulturhistoriske museer, kort
vei-ledning. Oslo 1925. 112 sid. 8:0.
Det är på en gång grundlig erfarenhet, inträngande insikt och levande
intresse, som träda läsaren till möte i denna av styresmannen för Norsk
Folkemuseum vid Oslo utgivna museitekniska handbok, Och att den utgör
en särdeles behövlig insats i den nordiska museilittsraturen, därom tarvas
här intet vittnesbörd. Vi hava därför all anledning att vara våra grannar
norrmännen uppriktigt tacksamma, om vi även på denna sida av Kölen få draga
nytta av detta med bidrag av norska staten utförda förträffliga arbete. Därav
följer naturligtvis icke, att ett studium av detsamma för oss svenskar bör
föranleda någon slavisk efterbildning av t. ex. de registrerings- och
etiket-teringsmetoder, som där meddelas. Ty att dessa i svenska museer och
samlingar, för underlättande av samarbetet, böra ansluta sig till antagen svensk
museiteknik, är självklart, och vad som passar den ena passar för övrigt -
ej minst gäller detta för här ifrågavarande fall - icke alltid den andra.
Även för ett arbete av den höga kvalitet, som Aalls bok äger, får man ej
förgäta den gamla regeln att pröva och behålla vad gott är, och alltså icke
riva upp vad som redan befunnits gott.
Författaren har inhämtat utlåtanden och råd av ett flertal de mest
framstående skandinaviska museitekniker. Från svenskt håll hava sålunda
doktor S. Ambrosiani, intendenten frih. R. Cederström och amanuensen T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
