Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÄRRE MEDDELANDEN.
67
Fig. 2. Elddrill av ek, klädd med läder, från Kalvs sn, Kinds lid, Västergötland. L.
25,7 cm, Diam. 5 cm. Nord. M. 158,559.
sonhustru lyckades jag göra klart för henne vad jag ville ha reda på, och
erhöll därefter följande upplysningar om vridelden.
Vridelden gjordes i förstukammardörren. Där var ett hål i »dörrakar’t».
En ekekavel (elddrill) skulle med sin ena ända inpassas i detta hål, och med
sin andra ände i en bräda med motsvarande hål. En karl tryckte nu med
kraft på brädan, så som bilden visar (fig. 1). En »ydd» (töm) lades om
kavlen och två karlar ställde sig, en på var sida om tröskeln, varefter de
båda fattade tag i tömmen och drogo från och till, till och från. Genom
friktionen antändes småningom de små fnöskebitar, som voro instoppade i
små hålor i den av kavelns ändar, som gled i »dörrakaret». Fnösket kallades
»tunnel». »Tunnel, dä var bokesöpp, som di laka’ tills han ble’ som vesen»
Elden skulle kreaturen gå över, då de första gången drevos på bete om
våren. Den skulle skydda dem mot »sommarsjukan» och bevara dem for
vargen. Gustav sprang iväg med fnösk med vrideld i till alla i grannalaget.
Det är väl tjugofem år sedan vi slutade med vridelden.
Sonhustrun nämnde att hon sett den omtalade kavlen på vinden men
att hon trodde den för länge sedan vara förkommen. Ett lyckligt öde fogade
det emellertid så, att följande dag en pojke hittade den (fig. 2). Den befinner
sig nu i Nordiska Museet tillika med ett duktigt stycke »tunnel», varur dock
åtskilliga bitar urnupits.
En sjuttiofemårig gumma på närmaste grannställe mindes också vridelden.
Hennes man hade ofta varit med om att göra den. Det var ett drygt
arbete; det kunde ta halva dagen, och gubbarna blevo alldeles utschasade.
Vridelden skulle brinna »en åtte dar» i spisen, innan man fick använda den.
»Då fick man akta noga på att man inte kom något svavel i elden.»
Åttioåriga Lovisa Larsson berättade om vridelden ungefär som redan
anförts. Men hon omtalade dessutom, att vrideld kunde framställas även å
extra ordinarie tider, när något kreatur hade fått »skott». Förr i tiden hade
de alltid haft »tunnel» liggande, och hennes sedan åtskilliga år avdöde man
hade en gång skaffat sig en kavel för att med den framställa vrideld i sin
svarvstol, något som han dock aldrig kom att utföra.
En föga mer än femtioårig lantbrukare, Simon Bengtsson i övra Rösarp,
hade i yngre år flera gånger varit med och tittat på, då gubbarna gjorde
vrideld. Det hade varit ett sådant buller och gnisslande, att det hade hörts
i hela byn.
C. M. Bergstrand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
