Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samuel Hoffmeister, en hittills förbisedd Sergelelev. Av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMUEL HOFFMEISTER 13
tyder mer än monumentaliteten i uppfattningen. Vackra prov på sin
förmåga som »kleinkiinstler» har han lämnat i vaxpousseringar och
gipsmedaljonger i miniatyrformat av Gustav III. Spridda i ett
flertal exemplar visa de också, att publiken uppskattat hans talang.
1796 valdes »k. statybildhuggaren» Hoffmeister till ledamot av
konstakademien, och ett par år senare inlämnade han sina
receptionsstycken, ett par byster av Pilo och Pasch, som tyvärr numera äro
försvunna.
Han tycks nu ha uppehållit sig någon tid i Stockholm, ty då
frågan om tillsättande av en professur i teckning var uppe 1800,
ställdes Hoffmeister upp som kandidat. Det blev emellertid den
säkerligen mindre begåvade men säkert också flitigare och ordentligare
Forsslund som fick befattningen, och Hoffmeister fick fortsätta sin
ambulatoriska tillvaro, då och då ihågkommen av sin gamle lärare
med något uppdrag, som denne inte värdigades utföra.
Så blev han anförtrodd att modellera den lagerbuske som hästen
till Gustav II Adolfs staty måste ha under foten för att inte mista
balansen.
Annars är det uteslutande som porträttör vi känna Hoffmeister.
En gång framträdde han dock med ett arbete av annat slag, en relief
som han utställde på akademins exposition 1799.
»Ehuru man inte kan neka ät K. Bildhuggaren Herr Hoffmeister
äger mycken skicklighet och lyckliga gåfvor för sin konst», skriver
en kritiker, »kan man dock göra många erinringar vid hans denna
gång upvista Basrelief, föreställande Tacksamheten afbildad genom
en kvinnofigur som strör blommor på en graf. Icke vet man hur hon
sitter, ty så framt man icke förutsätter ät hon är fasttimmrad vid
sätet, måste hon nödvändigt åka därutföre, då hon knapt räcker up
att stöda sig på dess kant. Då Tacksamheten af konstnären
föreställes sörjande, torde det och ha varit mera passande, ät låta slöjan
räcka up öfver nacken som et dok, likväl så ät ansigtet varit synligt,
än ät låta den sluta vid miljan; hvilket f. ö. icke misshagar
Granskaren, som är öfvertygad ät den nakna naturen altid förblifver det mest
behagliga föremålet för konstnärens härmning.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
