Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isak Gustaf Clason. In memoriam - Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom Isak Gustaf Clasons bortgång har Nordiska museet och
Skansen lidit en oersättlig förlust. Ingen var såsom han den enande
länken mellan kampglad forntid och mödosam, kanske mindre
glansfull nutid i institutionens historia. Clason var icke blott ett geni som
byggare, utan därtill någonting ganska sällsynt som människa och
ledare. Det vittnar utomordentligt om Hazelius’ skarpblick, att han
inom 80-talets mångtaliga och rikt rustade arkitektgeneration korade
Clason som sin man - till en början visserligen vid prof. M. Isaeus’
sida, men inom kort allena. Efter långa förarbeten togs det första
spadtaget i Lejonslättens mark den 24 oktober 1888, och sedermera
vek Clason ej från platsen för sin största skapelse knappt en enda
månad ända till dags dato. Det har påpekats, och icke utan rätt, att
Nordiska museets byggnad är musealt opraktisk. Men man får icke
glömma att den nuvarande längan blott är en del av ett tänkt enormt
komplex. Hazelius’ ursprungliga mening med den nu uppförda delen
var att den i huvudsak skulle tjäna representativa och administrativa
uppgifter; den stora hallen skulle bliva en stämningsfylld
samlingsplats för hundratals människor under nationella högtidsstunder. Så
har den ju också blivit, ehuru på annat sätt än den ursprungliga
meningen var; nu är det Historiens gudinna som där inrett sitt tempel.
Med vilken utomordentlig kunnighet och förälskelse i detaljen denna
byggnad utförts, förstår man ej, innan man vistats en tid inom dess
murar; bara det sätt på vilket Clason förstod att lösa en sinnrik
snickaruppgift var ganska enastående. Häri berättade en gång med
stolthet för mig, hur han av en gammal fransk arkitekt lärde sig att
rita ett absolut dragfritt dörrfoder enligt franskt
sjuttonhundratals-recept. Hur gladde han sig ej över vår egen förnämliga
hantverkstradition, ej minst i hans hemland Dalarna.
Från 1899 tillhörde Clason museets nämnd, och efter professor Carl
Curman var det en självklar sak, att ordförandeklubban skulle överflyt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
