Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under Kristina Hellmans tid som prästfru i Unnaryd blev
den gamla medeltidskyrkan där omändrad, ny altartavla
anskaffad och hela kyrkan beprydd med »bilder av de yppersta dygder».
Kristina Hellmans make, prosten Joh. Rogberg, skriver själv
anno 1707, att »de gamle koren och de många murarne i kyrkan
detta år blefvo nedrefne och nya murar gjorde församlingen
till största glädje och fägnad». Kyrkans ombyggnad och
be-målning har måhända varit en så stor händelse i den ensliga
socknen, att den satt spår i de Rogbergska döttrarnas och
dotterdöttrarnas vävnader.
Ingen av de Oxelgrenska flamskvävnaderna har haft ett så
underligt öde som antependiet från Kristinakyrkan i Jönköping,
fig. 2, vilket nu är deponerat hos Norra Smålands
fornminnesförening. Om dess tillkomst berättas: Då prosten Jakob
Eker-mann stod lik framför altaret i Jönköpings kyrka, hände sig,
att en morgon kistgaveln befanns »utsparkad» och liket hade
ändrat läge. Prosten skulle således ha varit skendöd och vaknat
upp i kyrkan samt dött i ensamhet. Detta grep så hans änka,
Karin Oxelgren, att hon höll på att duka under för sin sorg.
Som en försoning för möjligen bristande omsorg om sin make
och som lindring i sin smärta vävde hon så detta antependium.
I slutet av 1870-talet restaurerades Jönköpings då enda kyrka
och vid detta tillfälle kördes åtskilliga lass kasserade saker ut i
kärren. En dag kastades på lasset ett tjockt gammalt skynke,
som legat instucket i altarbordet. Händelsen gjorde, att
kyrkvaktarens hustru då stod bredvid, hon tyckte att skynket såg
starkt ut och tog det från lasset hem med sig för att använda det
vid skurning av kyrkan. Då hon hemkommit skrubbades det
ordentligt och spolades under vattenledningen på gården.
Fortfarande såg skynket tjockt och klumpigt ut, varför gumman
beslöt först slita på det som matta och lade det på köksgolvet.
En dag fick hon se den gode herdens bild framträda på mattan,
blev förskräckt och tänkte: inte skall jag trampa på frälsaren.
Och bar så sin matta åter till kyrkan. Skynket var Karin
Oxel-grens antependium, som under de hundra åren hunnit glömmas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
