Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN ARTUR HAZELIUS DAGAR
vikskjolen, men en kulört bomullsblus och grå kappa). »Ja
visst! Men ser du, mitt barn, nu får du hädanefter ej vara klädd
i annat än din sockendräkt som den bör vara.» — Och nu skulle
Anna börja gå ärenden till staden varje morgon under en veckas
tid, bära den s. k. svarta portföljen, som innehöll doktorns order
eller frågor till amanuenserna och andra i staden, och vilken
sedan bars ut med alla svar och motfrågor m. m. Hon gick
sin vecka ut, men så stod hon ej ut längre. Hon skulle be
doktorn att få slippa. »Är du tokig», sade kamraterna, »det
törs du aldrig, då får du sluta och fara hem.» — »Ja, jag far
hellre hem till Rättvik igen, än jag går till staden mer. På
Skansen vill jag så gärna vara, men inte inne i staden.» Och så
tog Anna mod till sig, gick in till doktorn och bad att bli befriad
från det som hon tyckte vara så svårt. »Tycker du då så mycket
om Skansen?» — »Ja-a!» — Och tänk! då sa’ doktorn: »Då skall
du också få stanna på Skansen», och såg så vänlig och god ut.
Han hyste nog i all tysthet samma åsikt om sin älsklingsskapelse
Skansen, ty de gånger vi sågo honom inne hos oss, sedan
Skansen kom till, voro lätt räknade. Efter upprepade vädjanden
och böner om ett besök, skriver han en gång till Malin K.:
»Nig nu vackert och tacka, då jag kl. vid niotiden går in till
staden och uppfyller din bön.»
Med ett sådant svar som det ovan anförda till Norrgårds
Anna tar man sitt folks hjärtan, och då vill man också i
gengäld göra vad som helst. Detta är endast ett litet exempel
bland tusende på Artur Hazelius humanitet och sällsynt fina
förstående. »Var och en på sin rätta plats», svarade han en av
amanuenserna, som han ämnade placera vid kassan, då hon
uttryckte tvivel om att hon passade därtill. Det var aldrig
fråga om maktspråk i dylika fall. Han var en god och klok
general, som förstod att vid sådana tillfällen ett nej var uttryck
av samvetsgrann självkritik och ej av olust eller nyck. Alla
hade vi en kolossal respekt för honom, men respekten bottnade
i vördnad och varm beundran. Vi kände nog på samma sätt
som lektor I. Fehr i Strängnäs, som började ett av sina brev
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
