Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL ERIK STENEBERG
Som motstycken till damporträtt av nyss beskrivna graciösa
slag är man van att möta barska karolinska krigare; på detta
område är emellertid samlingen föga välsorterad. Men en
av Karl XII:s officerare kan den ändå uppvisa, även om han
till tiden och dräkten inte är fullt representativ. Det intressanta
porträttet av Ture Gabriel Bielke (1684—1763), fig. 9, visar
denne martialiske herre i polsk eller ungersk dräkt med
mörkgrön rock och pälsmössa. Det strama allvaret i Kraffts Karl
XII-bilder har här ersatts av en tillskruvad pose, vilken dock finnes
som ansats redan i Kraffts generalsporträtt. Duken tillskrives
Schröder, och ehuru mycket i denne målares produktion har
en annan karaktär, särskilt koloristiskt, stödes attributionen
kraftigt av hans 1729 signerade självporträtt i Konstakademien.
Till frågan, som vi icke härmed kunna anse vara löst, hör även
att av repliker på Sturefors och Björnstorp den senare äger en
— dock icke samtida — beteckning »O. Arehnius pinx.». Arenius
liksom Schröders formgivning utgör en konsekvent utveckling
av Krafftskolans teknik — hos Arenius stelnar den omsider i
en schematisk, liksom tillyxad mask — och det är förklarligt
om man bland deras tidigare verk stöter på likheter, som
försvåra en uppdelning.
I en ganska påfallande motsättning till den konventionella
hovkonsten framträder mot 1720-talets slut Lorenz Pasch
d. ä. som förnyare av impulserna från det engelska måleriet.
Under en lärotid hos Mikael Dahl i London uppsuger han
måleriska och lyriska tendenser i tidens porträttkonst.
Mörnersam-lingen äger hans mest berömda verk, det några år efter
hemkomsten utförda pojkporträttet av Erik Brahe (1722—56), fig.
10, ett arbete med utpräglat estetiskt egenvärde. Den unga
gestalten framträder mot en landskapsfond. Den stora manteln,
som blir till schablon inom tidens konstnärsrekvisita, är
draperad över en stiliserad dräkt. Väl är det måleriska intrycket icke
allenarådande, ty liksom hos Schröder och andra framträda t. ex.
händerna i bestämd modellering, och väl är den oroliga
silhuetten, vilken har något av rokokons spelande linje, som vi sett
I52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
