Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL ERIK STENEBERG
strykning har porträttet ett genreaktigt drag, som först vid
århundradets mitt blir mera allmänt. Bilden föreställer Gustav
Jakob Horn (1706—56) och är känd 1 flera repliker. Av samma
gemytliga anletsdrag har samlingen en ungefär samtida
skildring i ett vackert porträtt av J. H. Scheffel. Liksom på det
förra har här en modernare människoskildring slagit igenom,
och en viss kontakt skapats mellan modell och åskådare.
Vi lämna med Lorenz Pasch de äldre 1700-talsmålare, vilkas
rotfäste i den krafftska skolan är påvisbart. Inemot seklets mitt
förändras i grund helhetsbilden av det svenska måleriet genom
Gustav Lundbergs ljusa och franskpåverkade, av svenska
förebilder oberoende pastellkonst. Samlingen äger några goda
prov på denna, men eljest visar dess senare 1700-talsbestånd
stora luckor. Mot seklets slut har den ett pendangpar i pastell,
föreställande Karl Gabriel Mörner (1737—1828) och hans maka
(1751—1823), fig. 12 och 13. Dessa tillskrivas en framstående
dilettant, J. von Rosenheim, en dotterson till von Krafft, vilken
torde vara mest känd genom porträttet av Sofi Hagman på
Gripsholm. I sina vackra ramar utgöra bilderna goda stilprov
på det gustavianska måleriet.
Man kan knappast tänka sig en starkare kontrast till
1700-talspastellens ljusa färgglädje än de två miniatyrer av Nils
Karl Mörner (1782—1829), fig. 16, och Marianne Smedberg
(1780—1837), fig. 14, den förra signerad »Gillberg. del: 1806»,
den senare på goda grunder tillskriven Way (Sv. porträttark.),
vilka i sin entoniga tuschteknik och hårda formbehandling
visa 1800-talsklassicismen in nuce. I Per Södermarks (Sv.
porträttark.) porträtt av Otto Gabriel Mörner (1814—87), fig. 15,
dröjer ännu vid århundradets mitt samma formideal kvar.
Det blankpolerade ansiktet verkar svarvat i trä. Denna nyktra
påtaglighet har inte tillåtit någon som helst målerisk
behandling och den tillmötesgås av att den framställde kuvat sina
lockars svall till en trög massa, som villigt låtit modellera sig i
onaturliga formationer. Samma trögflytande stiltendens
uppenbarar sig i den med akantusblad dekorerade ramen. På en lapp
I54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
