Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄBODAR I EN JÄMTLANDSSOCK E N
Barken till kreatursfoder, »skavet», spelade för dessa nybyggare
en så stor roll, att härför lämpliga skogsområden anvisas dem i
syneinstrumentet. Så står där ordagrant: »Frågades hwarföre
Pär Olofsson föder så få kreatur, swarades i förleden wår störtade
för honom 4 st: miölke kor . . .» Bra säkert hade de helt enkelt
svultit ihjäl. Han hade nu kvar »1 stod, 2 kor, 8 får och 2 getter».
Det finnes i trakten gott om stora, mot söder brant stupande
och nästan uteslutande med lövskog (björk, al, sälg, rönn och
hägg) beväxta s. k. lidar. De glest stående, avlövade träden
tillåta solstrålarna att smälta bort snön mycket tidigt på våren,
och så fort en fläck är bar, skjuter toltan (Mulgedium alpinum)
upp med en rent rasande fart och nästan lika tätt som spenaten
på en trädgårdssäng. På grund av den i regel tidiga och ymniga
snöläggningen om höstarna förekommer här ingen eller blott
föga tjälbildning. Ännu medan sjöarna äro isfyllda och marken
i övrigt nästan helt snötäckt, kan liden erbjuda det yppersta
bete åt kreaturen. Frågan är bara, huru de ska kunna ta sig dit.
I Blåsjön var jag själv i början av 1890-talet som vallpojke
med om att trampa väg genom drivorna för att för hjälpa korna
undan hungersdöden till Mejsliden omkring 2 km. från gården,
och det lyckades. Våra djur, ehuru så bensvaga, att de emellanåt
gingo på framknäna, då de betade i liden, voro ej värre däran,
än att de kunde gå hem till gårds på kvällarna, fast nog hade det
varit bättre för dem, om de, som fallet var i gamla tider, fått
stanna kvar i sätern strax nerom liden, men den var redan då
förfallen. Blott ett fåtal gårdar ligga omedelbart intill dylika
vårbeten, och därför var man, på den tid varom nu är fråga,
alldeles tvungen ha sätrar vid dem. En del av dessa lider äro
för övrigt genom mellanliggande älvar oåtkomliga för boskapen,
med mindre man flottar djuren över, och det kan man naturligen
icke göra både kväll och morgon en längre tid. Dylika typiska
vårsätrar, som vi lämpligen kunna kalla dem, ha på kort avstånd
från gårdarna funnits i nästan alla byar i trakten. De flesta av
dem äro nu för länge sedan nedlagda, beroende därpå, att
dessa beten, dess bättre, sällan eller aldrig numera behöva
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
