Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [Referat för år 1904]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans kvarlåtenskap för understöd, som i lifstiden lämnats honom och
hans minderåriga barn. Olsson hade nämligen under en följd af år
för sig och sina barn uppburit fattigvård till ett belopp af sammanlagdt
5,036 kronor 98 öre. Emellertid hade det befunnits, att han vid sin
död ägt en mindre jordbruksfastighet och en del lösegendom. Af hans
åtta barn vore en dotter gift med Dont Olof Jansson, som äfven .vore
förmyndare för de tre minderåriga barnen. Fattigvårdsstyrelsen yrkade
nu, att Jansson måtte förpliktas att med sin hustrus och sina
myndlingars andelar af kvarlåtenskapen ersätta den lämnade fattigvården.
Jansson bestred ansökningen, hvilken delgafs honom den 4 juni
1902. Hans hustru hade icke på de elfva sista åren för egen del
åtnjutit fattigvård. Och de omyndiga barnen vore själfva i behof af
de arfsmedel, som belöpte å dem.
Fattigvårdsstyrelsen företedde härefter en räkning öfver de
kostnader, som styrelsen fått vidkännas för Olsson och hans barn från och
med år 1893, uppgående till sammanlagdt 1,936 kronor 34 öre, däraf
i skolhjälp utgifvits 203 kronor 2 öre, och fanns å räkningen tecknadt
intyg af länsmannen i Lima socken, att räkningen upprättats i
öfverens-ståmmelse med fattigvårdsstyreisens honom förevisade räkenskaper.
K. B. yttrade i utslag den 27 juli 1903, att som Jansson
lämnat obestridt, att fattigvårdsstyrelsen i fattigvård för Olsson och
hans minderåriga barn fått vidkännas utgifter till det af
fattigvårdsstyrelsen i målet uppgifna beloppet,
samt fattigvårdsstyrelsen jämlikt 36 § fattigvårdsförordningen vore
berättigad att för lämnad fattigvård erhålla godtgörelse af Olssons
efterlämnade tillgångar,
men fattigvårdsstyrelsen icke visat, att den, på sätt i förordningen
om tioårig präskription den 4 mars 1862 stadgades, bevarat fordringsrätt
för de utgifter, som fattigvårdsstyrelsen i sådant hänseende fått vidkännas
för längre tid tillbaka än tio år före den 4 juni 1902, då ansökningen
blifvit Jansson delgifven,
alltså funne K. B. skäligt på det sätt bifalla ansökningen, att
Jansson såsom målsman för sin hustru och förmyndare för sina
ifrågavarande myndlingar ålades att af sin hustrus och myndlingarnes andelar
i Olssons efterlämnade tillgångar, i den mån dessa andelar därtill
för-sloge, ersätta fattigvårdsstyrelsen dess förevarande utgifter för tiden från
och med den 4 juni 1892 med belopp, som, då annan utredning
hårutinnan icke i målet åstadkommits än att fattigvårdsstyrelsen visat
sig hafva från och med år 1893 utgifvit tillhopa 1,936 kronor 34 öre,
däraf dock 203 kronor 2 öre såsom skolhjälp icke vore att till
fattigvård hänföra, skäligen bestämdes till 1,733 kronor 32 öre.
Jansson klagade i Kammarrätten och bestred nu, att
fattigvårdsstyrelsen efter den 4 juni 1892 haft några utgifter för Olsson eller
hans minderåriga barn.
Vid sin förklaring fogade fattigvårdsstyrelsen ett intyg af
länsmannen och en annan person, att de genomgått fattigvårdsstyrelsens
räkenskaper från och med år 1893 till och med år 1900, i hvad de afsåge
till Olsson lämnad fattigvård, och att i räkenskaperna upptagna
utgiftsposter vore fullständigt verificerade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
