Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vårdsstyrelse, vilken bestred kravet under förmenande att Olausson ägde
hemortsrätt i Lösens socken.
I avgivna påminnelser, som ingivits till vederbörande myndighet den
10 mars 1923, fullföljde Stockholms fattigvårdsnämnd sin talan och
yrkade, under meddelande att vården åt Olausson upphört, ersättning
enligt bifogad räkning. Räkningen upptog kostnad för vård och underhåll
å S:t Eriks sjuk- och vårdhems lasarettsavdelning för tiden från och
med den 30 december 1919 till och med den 18 januari 1920 efter 4
kronor 50 öre för dag med 90 kronor samt för ett läkarintyg med 3
kronor eller tillhopa 93 kronor.
K. B. meddelade utslag den 15 mars 1923 och fann därvid på anförda
skäl Olausson hava ägt hemortsrätt i Karlskrona, då han i Stockholm
blev föremål för ifrågavarande fattigvård.
I följd härav och då behovet av samma fattigvård icke blivit bestritt,
prövade K. B. skäligt förplikta fatt i g vårdsstyrelsen i Karlskrona att
gottgöra Stockholms kommun dess kostnader för Olaussons vård och
underhåll från och med den 30 december 1919 till och med den 18
januari 1920 efter 4 kronor 50 öre om dagen med 90 kronor ävensom
för lösen av ett i målet åberopat läkarbetyg med 3 kronor eller med
tillhopa 93 kronor.
Karlskrona fattigvårdsstyrelse anförde besvär hos Kammarrätten och
yrkade att varda befriad från den ådömda ersättningsskyldigheten.
Stockholms fattigvårdsnämnd och Lösens sockens fattigvårdsstyrelse
hemställde, att besvären måtte ogillas.
Yid målets föredragning å en av Kammarrättens avdelningar den 24
april 1924 uppkom fråga huruvida, vid det förhållande att
fattigvårds-nämnden först i ovanberörda påminnelser fordrat ersättning för
sjukhusvården med högre belopp än det i den vid ansökningen fogade
skrivelsen angivna, den rätt till förhöjd ersättning, som kunde hava
tillkommit fattigvårdsnämnden, jämlikt 55 § fattigvårdslagen vore att anse
såsom förfallen.
Då den å avdelningen rådande meningen i denna fråga befanns avvika
från rättsgrundsats, som av Kammarrätten tillämpats i ett tidigare
avgjort mål, förordnade avdelningen, att berörda fråga skulle avgöras i
plenum.
Då samma fråga den 22 maj 1924 företogs till behandling i
Kammarrättens plenum, förklarade Kammarrätten (hrr östergren, Lagerbring,
Smerting, Cygnæus, Waldenström, Korrman, Afzelius, Ehenberg,
Asplund och Ljungberg), att fattigvårdsnämndens ovanberörda rätt till
förhöjd ersättning icke vore förfallen.
Från detta beslut var extra kammarrättsrådet von Sydow, med vilken
kammarrättsråden Erici, Hallberg och Wåhlin instämde, skiljaktig och yttrade:
»Som fattigvårdsnämnden måste anses hava i sin den 22 januari 1920 till
vederbörande myndighet inkomna ansökan yrkat att för den Olausson lämnade
sjukhusvården utfå ersättning med allenast 3 kronor om dagen,
samt fattigvårdsnämnden först i den 10 mars 1923 inkomna påminnelser
yrkat ersättning med ytterligare en krona 50 öre om dagen för ifrågakomna vård,
finner jag, jämlikt 55 § fattigvårdelagen, den rätt till förhöjd ersättning, som
må hava tillkommit fattigvårdsnämnden, hava förfallit.»
Kammarrätten avgjorde härefter målet genom utslag den 27 maj 1924,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
