Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
FAUNA OCH FLORA
Honorna hade en spene i hvardera armvecket och födde
blott en unge. Fortplantningen tycktes ej vara regelbunden, enligt
Steller’s iakttagelser, men de flesta ungarne kommo till
världen om hösten. Djuren lefde tydligt i monogami, ty endast
en hane och en hona följdes åt och de syntes hysa en sådan
tillgifvenhet till hvarandra, att om endera fångades, den andra
sökte hjälpa den fasthakade och följde trots hugg och slag
med till stranden. Där stannade den sörjande hanen ännu till
tredje dagen, då endast några rester af makans inälfvor
kvar-lågo på stranden.
För öfrigt anför Steller några exempel på, hvad han
betraktar såsom hjälpsamhet mellan dessa djur. Om ett djur
hakats fast för att fångas och slog omkring sig af smärta,
hände det ibland, att andra skyndade till och försökte att bistå
det. Några försökte hvälfva omkull båten med sina ryggar,
andra lade sig på linan liksom för att slita af den, och åter
andra sökte slå lös kroken från den sårades rygg. Det
sistnämnda lär ha lyckats någon gång, men då djuren voro så
klumpiga och otympliga, kunde de föga uträtta för att vare
sig skydda sig själfva eller hjälpa andra. De slogo med
stjärtfenan och spjärnade emot med framfötterna, stundom så hårdt
att stora stycken af öfverhuden lossnade, men hvad förslog
det. De voro alltför värnlösa offer för människorna. Däremot
nämner Steller ej, att han märkt några naturliga fiender
anfalla dessa djur. Det är dock en omständighet i Steller’s
skildringar, som tyder på något sådant. Han omtalar
nämligen, att, när djuren uppträdde i hjordar »så drifva de sina ej
utvuxna och sina ungar före sig, omgifva dem på alla sidor,
innesluta dem sorgfälligt och hålla dem i midten.» Detta kan
ju ej förklaras annat än som en skyddsinstinkt, som ej kan
vara utan grund, ehuru den ej hjälpte mycket. Men ledo de
ej af fiender så voro de dock utsatta för annan fara. Om
vintern hände det, säger Steller, att de kväfdes af isen och
understundom vräktes de af bränningarne så våldsamt mot
klipporna, att de ihjälslogos, såsom redan antydts. »Dessa
omätt-liga djur äta utan afbrott», säger Steller, »och af alltför stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
