Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
land. Det var detta fördärfliga sätt, som Jakovleff ville ha bort, »för att Beringön ej skulle ödeläggas på samma sätt som Kopparöarne». Men naturligtvis lyssnade ingen härtill. Det är ju, och var kanske förr än mera, sällsynt, att en klok man kan vinna gehör då han talar om att skona eller spara den lefvande naturen, för så vidt detta innebär någon slags hämsko på vinstbegärets hänsynslösa tillfredsställande. — Nåväl, slutakten i dramat lät ej vänta på sig länge. 13 år senare hade dessa djur upphört att existera. Efter 1763 aftogo besöken på Beringön i talrikhet antagligen, som Stejneger framhåller, emedan sjö-korna redan voro så fåtaliga, att det var svårt att få proviant åt en öfvervintringsexpedition och emedan pälsdjuren så starkt decimerats, att jakten på dem ej längre var lönande nog. Sannolikt dödades den sista sjö-kon däruppe af en expedition, som sökte efter blåräf 1767—68, ty 1772, då nästa, gång en viss Dmitri Bragin öfvervintrade på Beringön,
uppgjorde han en lista öfver där förekommande djur och på den finnes ej den stora sjö-kon omnämnd, hvilket gifvet skulle varit fallet, om någon funnits där. Den var nämligen för stor och för viktig för att uteglömmas. Den kunde ju ej heller gömma sig, den kunde ej ens dyka och den var bunden vid strandregionens algbevuxna område för att få näring och måste därför visa sig. Men just detta, att den ej hade någon möjlighet att undfly eller försvara sig gjorde ju dess utrotning viss, så snart den upptäckts och befunnits värdefull. Utrotningen gick desto fortare som dessa djurs fortplantning tydligen var mycket långsam. Antagligen var den såsom Stejneger framhåller, ej större än, att den just jämnt och nätt kunde hålla balansen mot den förlust, som stammen led genom olyckshändelser orsakade af is och storm och andra vidriga naturförhållanden. Hvarje djur, som sedan dödades af människor orsakade en direkt minskning af stammen och på sådant sätt voro tillgångarna snart uttömda, när ett hänsynslöst slaktande började.
Rykten ha på senare tid uppdykt om, att exemplar af den stora nordiska sjökon skulle ha varit synliga ännu in på 1800-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
