Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
e. lönnberg: ett blad ur elefanternas historia 115
sida, liksom gräfningen med underkäksframtänderna antydes
af longitudinella refflor i dentinet. Måhända stodo djuren på
knä med frambenen, då de gräfde, såsom vårtsvinen göra.
Detta lefnadssätt gjorde de redan rudimentära mellersta och
yttersta framtänderna och hörntänderna i öfverkäken samt de
mellersta framtänderna i underkäken alldeles öfverflödiga, hvarför
de bortföllo. Då den föda, som med nämnda lefnadssätt vanns,
behöfde mera tuggning, blefvo prämolarernas antal visserligen
minskadt, men de kvarvarandes och i synnerhet molarernas
arbetsförmåga ökades. På sådant sätt kan man tänka sig, att
Palœomastodon-typen uppstått.
Tetrabelodon är blott att betrakta som en ytterligare
specialisering af densamma utan någon väsentlig förändring af
utvecklingsriktningen.
De nutida elefanterna liksom deras närmaste förfäder äro
emellertid tillpassade till ett annat lefnadssätt. De äro
skogsdjur och hämta sin näring från trädens bark, blad, kvistar och
frukter. Man får därför antaga, att några mindre starkt
differentierade djur i Palœomastodon-stadiet, antagligen sådana
med relativt kort underkäkssymfys öfvergingo till att lefva i
skogsmark bland buskar och träd. Den omgifvande
vegetationen erbjöd dem då riklig näring i form af blad och kvistar,
utan att de behöfde grafva i jorden. Tvärtom blef
underkäkens långa symfysdel och dess framtänder onyttiga och kanske
rent af besvärliga vid näringsupptagandet och utsattes därför
för reduktion. Men det är å andra sidan alldeles tydligt, att
alla nutida elefanter och deras närmaste förfäder utvecklats
från djur med en lång och utdragen underkäkssymfys, ty det
finnes än i dag hos dem ett rudiment kvar af en sådan i form
af en framför den nutida symfysen framskjutande snibb i främre
ändan af underkäken (se fig. 1). Däremot var det redan befintliga
snabelanlaget särdeles nyttigt för ett i skog och bland träd
lef-vande’ djur, emedan det satte ägaren i stånd till att räcka högre
upp, draga ned kvistar o. s. v. På grund häraf utvecklades
det vidare och fullkomnades allt mer. Öfverkäkens betar voro
också till stor nytta till att rista upp och flänga af bark, bräcka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
